Idag var vi på Öppna Förskolan. Sångstund och lek med andra barn. Chloe älskar det!
Det var mycket folk där idag, förmodligen för att det är sportlov här i Malmö.
Det var flera barn jag aldrig hade sett förut, många i Chloes ålder. Chloe fattade speciellt tycke för en kille, tror han hette Vincent och hon ville gärna hänga med honom i det lilla kuddrummet…haha.
Men det var ett barn där idag, jag säger hen om barnet för jag ska inte hänga ut någon…Men hen och hördes hela tiden, skrek och bråkade och skapade enligt mig disharmoni i en grupp som annars trots olika konstellationer brukar vara väldigt harmonisk. När sångstunden började kastade hen instrument omkring sig och gick runt bland dom andra barnen och snodde deras instrument och var allmänt…jobbig om jag ska vara ärlig. Hens mamma sa ingenting. Varken när hen tog saker eller kastade instrumenten, eller en gång när hen hade kastat en tung leksak ca 2 dm från Chloe så sa hon med klen röst…-Man får inte kasta tunga saker…
Det brann inom mig, jag försökte tänka på alla möjliga möjligheter, hen är vill ha uppmärksamhet, hen är nog trött, hungrig…men jag kom hela tiden tillbaka till tanken att hens handlingar inte kändes ok. En liten tjej kröp fram och ville ta en nalle som låg på golvet, hon kröp målmedvetet fram och hade siktet inställ på nallen. Då går hen demonstrativt fram och ställer sig på nallen. Jag behövde andas. Jag ville bara gå fram, lyfta upp hen och sätta ner hen hos hens mamma.
Men sen slog det mig. Såhär kommer det ju att vara nu. Barnen blir mer och mer små individer och vissa barn är mer harmoniska och snälla och andra har andra sidor. Det kommer ju ens barn bli utsatt för vare sig man vill eller inte. Men om den här lilla hen hade gått fram och slagit Chloe? Vad hade hänt då…jag blir arg bara jag tänker på det och känner instinktivt att jag skulle knuffa barnet hårt…Det ska man ju inte. Förstås. Men jag får den känslan…Men visst har man rätt att säga till? Visst får man säga till någon annans barn? Det måste man ju kunna göra i en sån situation. Men situationen idag var ju lite knepigare…man kan ju inte säga till för att ett barn är stökigt.
Men jag vill gärna höra hur ni tänker kring det här? Har era barn blivit slagna av andra barn? Retade?
Vad gör man!?
Känner att man har levt så skyddad fram till nu…
★
Känner precis som du! Min son (3år) är oskyldigt snäll, lugn och harmonisk. Han stökar inte, djävlas inte, retas inte, ljuger inte och bråkar inte med andra barn. Jag är livrädd för att förskola och skola skall förstöra hans fina maner eftersom han är lättpåverkad. Han tror att alla vill han gott och följer vem som än vill bli följd. Och eftersom det finns enormt många barn med dåligt beteende så blir man bara så orolig.
Ja…vad det gäller just det så tror jag att det är bra att barn utsätts för olika situationer, att få uppleva att alla människor inte är snälla och vänliga. Sen vill jag inte att barn ska slåss men även om det är otroligt jobbigt att se ens barn bli avvisad på lekplatsen eller utsatta för ett barn med dåligt beteende så tror jag ändå att det kan vara nyttigt. Kram!
Väldigt sen kommentar på detta inlägg men jag kände att jag bara måste skriva. Självklart ska man på ett trevligt sätt bestämt och tryggt säga till andras barn när de gör fel, precis som sina egna. Speciellt när det skadar ens eget eller andras barn, Det är inte alltid deras föräldrar ser, och vissa föräldrar har svårt att sätta gränser för sina barn och då får man hjälpa dem på traven. Sedan är det med vuxna så att alla inte har lärt sig att respektera andra människor. T.ex. vid en sångstund så ska man självklart gå ut med sitt barn om man märker att hens beteende stör de andra barnen och förstör sångstunden och komma tillbaka när det lugnat ner sig. Barn som inte ser att deras föräldrar tar ansvar och respekterar andra har ju en stor sannolikhet att bli likadana själva, men man kan göra samhället en tjänst genom att visa dessa barn hur man bör bete sig. Viktigt att komma ihåg är att göra detta med värme och kärlek så tror jag att barnet lättare tar till sig. Även viktigt att värna om varandras barn och ingripa även när det inte är ens eget barn som blir utsatt.
Håller helt med dig Amanda! I allt. Kram:)
Of course så får man säga till dom. Föräldrarna med om barn beter sig olämpligt, de är för mycket daltande med busarna idag och de sätts inte gränser detta speglar sig ganska fort vidare i livet. Bara titta på hur de är i skolan idag. Ungarna lever jävel och har inte någon respekt flr sina medmänniskor idag och den grunden läggs redan i tidig ålder om ingen sätter gränser.
Man skall inte rysta tag i andras barn men man kan gott markera att vi tycker inte de är rätt det du sysslar med nu.
Hej
Känner spontant att detta inlägg gör mej lite arg.
Jag har själv 2 barn o har aldrig varit orolig för att mitt barn ska bli slaget… Känner lite att det hör till leken ibland…
Självklart ska ju barn inte slå andra barn med flit, men detta lät inte så farligt !
Att trampa på ett gosedjur eller knuffas lite hör nog till.
Aldrig bra för ett barn att ens föräldrar är för överbeskyddande!
Det här inlägget handlar om vad jag skulle göra OM något hände inte ATT det hände.
Självklart ska du kunna säga till andra barn! Åh…vad jag gillar din blogg, du är så positiv och jag blir mer och mer sugen på kaffe när du beskriver hur magiskt gott det är, hihi…
Ditt inlägg har blivit värsta snackisen i en stor Facebookgrupp för föräldrar. Det är mamman i fråga som opponerar sig och tycker att det inte alls var så det gick till
Du vet väl att det som skrivs i gruppen ska stanna där? Tråkigt att du inte kan respektera det..
Jag har inte skrivit vem det var jag reflekterade över, om hon ändå känner sig träffad kanske det ligger något i min tanke…men det primära i det här inlägget är inte hennes barn utan tankarna på VAD som kan hända och HUR jag skulle reagera då.
Oj vad jag känner igen mig trots att det är 20 år sedan 😉
Min son var en sådan där stötig unge.
Jag blev glad att någon annan sa till honom det tig bättre.
Han behövde regler och rutiner.
Men jag vet också hur det känns att gå in på öppna förskolan och se vissa mammor plocka upp sina barn med en suck ……..
Självklart kan man säga till andras barn om de beter sig illa och föräldrarna inte ser/bryr sig. Precis som att det är helt ok om någon säger till mina barn om jag inte är där. Detta curlande gör mig galen ibland! Barn är inte gjorda av äggskal och de traumatiseras inte av en tillsägelse. När de sen börjar förskola/skola så kommer det ju automatiskt in fler vuxna i deras liv och ska inte dessa ha mandat att säga till då? Barn är inga änglar, varken mina eller andras, och ibland gör dem fel och då är det vuxnas skyldighet att säga till dem och guida dem rätt.
Jag tänker så här: det är min skyldighet att skydda mitt barn men inte mitt skyldighet att uppfostra andras barn. I praktiken innebär det att om något barn slår/knuffar/ger sig på min dotter säger jag helt klart ifrån eftersom hon är för liten att göra det själv. Men handlar det om situationer där det mer rör hyfs, typ sno en leksak eller så, tillrättavisar jag inte det andra barnet utan vänder jag mig istället till min dotter och försöker lära henne hantera situationen själv (efter förmåga, hon är trots allt bara 2:)).
Ärligt talat förstår jag inte varför du inte bara pratade med mamman?
Att skriva ”Barnen blir mer och mer små individer och vissa barn är mer harmoniska och snälla och andra har andra sidor.”
Andra sidor? Hur menar du då? Är barnen inte snälla om de har spring i benen? Om de är vilda?
Jag tycker gott att du som vuxen kunde ha agerat mer moget genom att prata med mamman istället för att skriva ut här, där hon säkert ser precis vad du säger om henne och hennes lilla barn.
Du skriver också: ”Det kommer ju ens barn bli utsatt för vare sig man vill eller inte.”
Eller så blir ditt barn den där busiga, trotsiga lilla hen som utsätter andra för det. Hur skulle det kännas då om andra dömde ditt barn på samma sätt?
Ja man får säga till. Hellre det än att sitta och döma folk på sin blogg.
Instämmer till fullo. Mitt barn upplevs som lugn och ”snäll” på öppna förskolan, men självklart har också han sina ”sidor”. Många sidor till och med. Sedan har väl i stort sett alla barn en period när de knuffas och bits, min har inte kommit dit än, men jag har ingen illusion om att han inte kommer att göra det. Stör mig (kanske för) mycket på formuleringen snäll och harmonisk ELLER har sina sidor. Barn skall ha sina sidor, precis som vuxna får ha det!
Tycker absolut att man som vuxen ska säga till när man upplever att ett barn gör något som gör andra barn ledsna eller förstör för andra barn. Tror att barn mår bra av att andra förutom barnets föräldrar säger ifrån och visar vad som är rätt och fel.
Ja. Man får säga till andras barn. Absolut.
Mamman kanske var helt slutkörd eller nått som inte orkade hålla ordning på sina barn.
Mina fråga är om det bara var små barn där?
Stora barn stör i allmänhet mer än små som mest sitter nöjda.
Du var rädd för din flickas säkerhet, du kunde ha satt dig längre bort? Sagt till mamman/pojken?
Ofta har föräldrar bättre koll och vet vad ens barn klarar av?
Gå dit och se vad som händer nu i veckan, kanske du missförstod barnet och mammans reaktioner för okunskap?
Bra & känsligt ämne! Har själv tänkt på det och därför undvikit öpnna förskolan haha men imorgon är det premiär för min kille på 8 månader (nervöst!). Skulle definitivt säga till barnet som slår typ ”nej så får man inte göra, det gör ont på henne” eller ”nu blir hon ledsen när du slår så får man inte göra”. Fortsätter det skulle jag be mamman prata med sitt barn eller prata med personalen hur vi ska göra om 1 barn förstör eller liksom sprider skräck bland andra barn. Man får inte härja som man vill i livet så varför ska man lära barnet att det är okej? Gränser tack!
Jag tror man måste ta barnets ålder och medvetande grad i beaktande när det gäller sådana här saker, barn som springer runt och är allmänt störiga får man ju tyvärr stå ut med både på resturanger i matbutiken osv.
Det är viktigt att lära sitt barn gränser och vara väldigt tydlig med det i sin vägledning av barnet, markera tydligt vad som är ok och inte ok, är situation handgriplig måste man givetvis gå in som vuxen och bryta situation, däremot så sker tillrättavisandet av barnen när man är ensam med sitt barn,.
Däremot tycker jag inte det är ok att tillrättavisa andras barn om de uppför sig störande så länge det inte går tillhandgripligheter, då kan man som vuxen gå in och markera att situationen inte är ok.
När barnen sen blir större och tillbringar en stor del av tiden i skolan så har jag fått lära mig att det bästa av allt är om föräldrarna inte lägger sig i vid mindre smågnabb och tjafs. Rör det sig om allvarliga saker som kräkningar och mobbning är det en annan sak.
Det viktigaste att tänka på är att barn gör som vuxna gör, inte som man säger. grunden till detta lägger man genom sin sk uppfostran där du påverkar barnet till det är ca 12 år sedan har du lagt grunden till hur barnet blir som vuxen.
Säg till! Det är jätteviktigt att säga till som vuxen, även om det inte handlar om att ett annat barn slagit sitt barn. Utan även om det andra barnet gör saker som inte är okej. Kanske är det så att denne föräldern behöver lite stöttning i sin föräldraroll? Jag har jobbat som lärare i snart 7 år och det är jätteviktigt att vi vuxna faktiskt vågar vara vuxna. Blir alltid så glad när det finns föräldrar som står tryggt med båda bena på jorden och säger till inte bara sina egna utan även andra barn. Ibland kan det bara behövas en markering eller att man uppmärksammar barnet på att det den inte gjorde var rätt. Men på samma sätt måste vi vuxna vara duktiga på att uppmärksamma alla barn när de gör rätt saker – samt vara förebilder. Barn gör ju inte som man säger utan som man gör. Säger man tack, varsågod, visar dem respekt när de vill berätta så får man även det tillbaka. Puh.. Blev ett långt inlägg 🙂
Jag kan förstå dig men ändå inte. Är man snäll bara för att man sitter tyst och stilla?
Barn ska inte ta andras saker eller slänga saker det tycker jag mamman skulle sagt till om.
Däremot finns det barn där det istället kan behövas säga till barnet vad det får göra och även visa hur man gör det. Det är såklart upp till föräldrarna och om du och andra föräldrar säger till mamman så skulle hon kunnat förklara hur hon tänker (eller inte tänker!)
Jag vet att många inte bryr sig helt enkelt men försök blanda in personalen till en dialog om regler (för främst föräldrark) som gäller på öppna förskolan.
Min son är ganska lugn och jag är mycket väl medveten om att alla barn är olika, men jag blir galen på föräldrar som tar med alla sina barn (en har fyra stycken mellan typ sex månader och åtta år) till öppna förskolan utan att ha minsta koll på dem. Senaste gången urartade sångstunden till ett slagsmål och min son (två år) och de andra mindre blev undanskuffade till ett hörn av lokalen. De större barnen var helt bindgalna! Kan inte dessa föräldrar hitta på någon annan aktivitet som passar de större barnen bättre?
Jag tycker absolut man får säga till andras barn! Min dotter lekte i ”lekstugan” i en lekpark för ett par månader sedan och hade jättekul. Så kom en stor kille och puttade ner henne så hon ramlade med huvudet före ner i sanden och slog i knäna så det gick hål i byxorna och mamman sa ingenting. Hon bara stod där med sin jävla (ursäkta språket) mobiltelefon. Då var jag tvungen att prata med pojken. Och efter ett samtal med honom var han jättegullig, kramade min dotter och sa förlåt och hjälpte henne sedan baka nya sandkakor och då är ju allt förlåtet. Men att inte hans mamma sa till kommer jag aldrig förstå!
Självklart man säga till. Det hade jag önskat om situationen var bakvänd och det var mitt barn som höll på att bråka (inte för att inte jag själv skulle göra det, då är det nog när jag inte är i närheten). Barn behöver gränser och speciellt barn med en ”uppmärksamhetslust”, kanske med en diagnos. Inte ovanligt att föräldrar med barn som har diagnoser blir bortförklaringar ”ja men han har en diagnos”, men det barnet behöver ju med veta sina gränser trots sin diagnos. Nu drar jag verkligen inte alla över en kant här, men vet att det förekommer och det är synd tycker jag.
Man får absolut säga till andras barn! Särskilt när föräldrarna är bedrövliga. Egentligen är det ju mamman i det här fallet som verkar behöva en tillsägelse, eller, som föreslaget, hjälp. Min lilla kille är snäll och go men behöver förstås hjälp ibland med vad man får och inte får göra och det är ju jag och hans pappa som ska hjälpa honom med det. När vi var på stadens bibliotek senast blev han (som är 15 månader) omkullknuffad av en stor unge (6 år?) och då jädrar sa jag till ordentligt för nån förälder syntes inte till. Man måste alltid markera vad som är rätt och fel tycker jag, inom rimliga gränser.
Hej! Det är alltid jobbigt när barn retas med varandra eller slår varandra. Och det känns lite extra i hjärtegropen när ens eget råkar ut för det, såklart, det finaste man har vill man skydda till varje pris på nåt sätt. Min dotter är 8år gammal och går förstaklass och det som händer i den åldern kan jag tycka är jätteknepigt! Hon talar så tydligt om vad som hänt under dagen på skolan och kan verkligen sätta ord på sina känslor om någon retas eller liknande. Jag kan känna mig så liten som förälder då, man är ju inte på skolan under dagarna och kan hjälpa till på samma sätt som när dom är bebisar (då de inte princip hänger på ens höft). Men så till saken – jag tycker absolut att man kan säga ifrån till andras barn, det gjorde mammor och pappor runt mig i min barndom och det var aldrig något konstigt. Hen på öppna förskolan verkar kanske behöva begränsningar så hen vet var gränsen går. Dom testar och testar tills gränsen blir tydlig. Nån måste nog ibland visa var den gränsen är.
Vet inte hur många gånger min dotter blivit biten på dagis (hon är snart 20 mån). En gång har hon varit boven, men resten av gångerna offret.
Fick ont i magen så fort jag läste rubriken! Jag har många gånger tänkt samma sak, som tur är har jag än sålänge klarat situationerna bra. Min son är 9 mån (idag , hurra!) Vi går på sångstund 2 gånger i veckan, oftast är det lugnt och föräldrar har bra koll MEN så finns det dom som verkar tycka att regler och allmänt vett, inte gäller deras barn! Som idag under sångstunden var det en lite äldre pojke som sprang runt och tog dem andra barnens gosedjur, maraccas och sjalar. Till slut flyttade jag undan honom från ”våran sida” och sa till hans mamma att hålla koll. Självklart måste det vara ok att säga till andras barn! Finns det inte ett gammalt talesätt ” det krävs ett samhälle att fostra ett barn” typ nåt sånt 🙂 Sen förstår jag inte hur man som förälder inte tar det allvarligt när ens barn inte leker snällt med andra, jag säger till min son med en gång och förklarar att man inte gör si och så tillexempel tar någons leksak, vill att han ska ha hyfs och vara en bra kompis ! 🙂
Bra att du tar upp ett känsligt ämne!
Hej, tack för din trevliga blogg och kloka tankar!
Lille Hen har nog ingen lätt uppgift. Alla barn behöver mycket kärlek och tydlighet. Det verkar som om Hens mamma ointe riktigt vet eller förstår hur viktig hon är för Hen och Hens utveckling. På alla öppna förskolor brukar det finnas information om föräldakurser, det hade nog varit läge om mamman fått gå en sådan kurs. Om du inte själv tycker det passar att du tipsar om det så kan nog personalen på öppna förslå detta till mamman. Viktigt för hela familjen och Hen att de får rätt hjälp tidigt.
Ha en trevlig kväll.