Imorse var jag nära att försova mig till ett viktigt möte. Ja, det kanske låter konstigt att man kan försova sig när man har en 4-månaders bebis hemma. Men i och med att den lilla människan sover till 10 nästan varje dag (lyx!) så blir det ju lätt så.
Men jag vaknade och kom iväg till: Terapi! Yeeey! Äntligen! Har inte gått sedan i vintras så jag har verkligen längtat. Jag går och har under perioder av mitt liv gått i KBT, kognitiv beteende terapi. I vissa perioder för att jag har haft ångest och andra perioder för att jag trivs med att rensa och sortera tankar och känslor.
Nu går jag mer för att prata och reda ut frågeställningar jag har i mitt huvud. Det föds ju lite nya tankar när man har fått barn, den nya familjen, livet, ja, det är ju alltid saker som pågår i mitt huvud och jag tycker att det är väldigt skönt med terapin. Jag behöver inte gå så ofta nu, jag börjar med en gång i månaden och sen får vi se.
Men imorse när jag stressad skulle springa iväg till terapin, såg jag mig själv i halldörren, iklädd paljettjacka och trasiga jeansshorts så slog det mig. Normal is so fucking boring. Heja unikitet! Är det ens ett ord? Nu är det det:).
Så sant som det är skrivet! Du är en stor inspiration för mig 🙂 trevlig fredag kväll!