Jag vet att det här kanske låter kallt och konstigt men det är sant.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av barn. När jag tänker tillbaka på mitt liv så finns det i princip inget barn som jag har bondat med eller känt något särskilt för. Jag har syskonbarn, många, och det är klart att jag har tyckt att dom varit gulliga och söta när dom var små och jag har lekt med dom och passat dom men det är först när dom har vuxit upp och blivit mer av egna individer som jag har känt mig nära dom och kunnat skapa en relation med dom. När vi har kunnat prata med varandra.
Jag var länge osäker på om jag ville ha barn. Jag kände mig osäker på om jag skulle kunna lägga mig själv åt sidan på det sätt som man gör när man har barn, om jag ens ville lägga mig och mina intressen åt sidan för ett barn. Innan jag träffade Manuel fanns det inte på kartan. Inte i någon av mina tidigare relationer så kändes det som att det var något alternativ att gå vidare. Barn. Nej.
Men sen träffade jag honom. Mannen med stort M och plötsligt förändrades allt det där, eller det var inte självklart att vi skulle skaffa barn från dag ett men längtan kröp sig på, sakta, men jag var varsam med tankarna och handlingarna eftersom jag så länge varit osäker på om jag ville ha barn överhuvudtaget. Jag började testa mig själv i olika situationer, på resor, på jobb. Jag frågade mig själv: Hur hade den här resan varit om vi hade haft barn nu? Hur hade jag skött det här jobbet om jag hade haft barn nu? Oftare och oftare blev jag varm i hjärtat vid tanken. Jag började se det framför mig, jag längtade, tillslut fanns det ingen återvändo och det mest fantastiska av allt var att vi var överens. Nu ville vi båda ha barn!
Vilken otroligt häftig känsla det var. När vi väl hade bestämt oss och började jobba på det. Ja, själva jobbet i sig är ju otroligt trevligt;), men också känslan av det gemensamma målet. Fokuset. Nu ville vi det här. Nu var vi på ett mission. Ett mission som skulle förändra vårt liv för alltid och det har det ju. OM det har, redan nu och då ligger hon fortfarande i magen med 7 veckor till världsentré.
Jag är glad att man kan ändras. Väldigt glad. Det känns på något sätt som att livet ska börja nu. Eller iallafall ett nytt liv. Ett liv som kommer vara bättre än det var innan. Bättre och så mycket rikare på kärlek.
Barn, älskade barn, min älskade prinsessa. Vi ses snart!
Samma här. Har aldrig varit barnkär. Men jag visste nog att jag ville ha barn, så det har jag alltid haft med mig. Men när dottern väl var ute så var det VÄLDIGT starka känslor som kom istället. Och nu tycker jag mitt barn är helt fantastiskt, och hennes kompisar också 😉 Men jag är inte den som äääälskar att titta på vem-som-helsts unge, liksom.
Ja, kärleken till sitt eget barn verkar vara det absolut häftigaste man kan uppleva.
Jag har heller aldrig gillat barn, inte överhuvudtaget. Antingen så har jag tyckt att de varit jobbiga eller inte tyckt något alls om dem. Har inte kunnat förstå det söta, charmiga och roliga med dem alls. Men hux flux träffade jag mitt livs kärlek och nu sitter jag här med två helt underbara och efterlängtade ungar. Men barnkär när det kommer till andra barn är jag fortfarande inte….
Då är jag inte ensam:).