Claudia Galli Concha

Vi blev förvarnade som alla andra. Redan vid första barnet.
”Det kommer att vara jobbigt i början”, ”Räkna med att det kommer att vara lite svajigt”, ”Ni kommer inte att få tid till er”, ”Håll ut!”…

När vi blev gravida med Celeste höjdes rösterna ännu mer och vi gick verkligen in i tvåbarnsfamiljskapet med tanken att det var 50% chans att vi skulle klara det, stor risk för bråk, inget sex, ingen tid att prata…

Ibland tittar vi på varandra och tänker…-När kommer det? När inser vi att vi har det katastrof?

Barnen gjorde vår relation starkare, mycket starkare. Vi hade en bra teamspirit innan barnen men nu är den så stark så att jag vet inte vad som skulle kunna rasera den. Vi lever mer nu, vi älskar varandra djupare nu, vi skrattar mer nu, våra drömmar har blivit fler och större. Småbarnslivet har verkligen bara stärkt oss.

Men det finns några punkter som är grundläggande i min kärlek till Manuel:

1.Han låter mig vara jag.
Jag har så många ideér, så många tankar, ibland bra, ibland dåliga, och oavsett vad så stöttar Manuel alltid mig,  Han låter mig testa, han har förtroendet att jag inte skulle göra något som på något sätt skulle kunna förstöra, man kan inte alltid lyckas med alla idéer man har men om man inte får testa så kommer man fortsätta vara nyfiken och det slipper jag. Han låter mig testa och kasta mig ut och den tryggheten…att veta att han finns där oavsett om jag lyckas eller misslyckas, det är en stor trygghet.

2.Han är min man
Jag är gammaldags när det kommer till manligt och kvinnligt…Manuel är en man. En gentleman. Det uppskattar jag väldigt mycket. Han får mig att känna mig kvinnlig, hur trött och sliten jag än kan känna mig så har han förmågan att få mig att känna mig extremt uppskattad som kvinna, inte bra mamma, utan kvinna…det är underbart.

3.Vi skrattar
Jag har aldrig haft så roligt med någon som jag har med Manuel. Vi skrattar extremt mycket med varandra, ibland åt varandra, haha, men alltid kärleksfullt.

4.Jag vet exakt
Jag vet exakt hur han kommer att reagera för att vi är så fruktansvärt lika. Om jag hade varit en man så hade jag varit Manuel. Vi är lika på så många plan. Vi har lika svårt att bli tillsagda. Vi har lika svårt för orättvisor. Vi gillar ärlighet. Vi är inte konflikträdda. Att vi är så lika gör att jag väldigt sällan, kanske aldrig, är osäker på hur han tänker eller reagerar. Jag vet. För jag är likadan.

5.Överraskningarna
Han överraskar mig. Det kan vara med presenter, dater, resor, planer. Jag tycker om att bli överraskad och det fortsätter han att göra efter 7 år tillsammans.

Så efter 7 år är jag nog mer kär än någonsin.
Vi har den finaste lilla familjen jag hade kunnat önska mig och Manuel är just den där personen som jag behöver i mitt liv.

Vi respekterar varandra. Vi gör aldrig narr av varandra inför andra.
Vi bråkar ärligt och öppet och löser alla konflikter och ser till att få ut något konstruktiv av det. Vi har båda mycket temperament och jag kan vara jättearg och jätteledsen men det leder alltid till något lite bättre och det varar aldrig länge.

Jag tänkte så starkt på det här idag när jag nattade tjejerna…Celeste är 6 månader nu och vi har fortfarande aldrig krisat som folk varnade oss att vi skulle göra…jag tror vi har klarat oss. Vi kom ut levande från den mest kritiska tiden. Vi gjorde det. Nu gör vi resten av livet också!

P & K Claudia

★