Diabetestest och skräcken att somna hungrig

Imorgon är det dags för diabetestest hos barnmorskan. Jag ska dit 8.00 dricka ett stort glas vatten med socker (mmm…?) och sen sitta där och vänta i 2 timmar för att sen ta ett test och se om man har fått graviditetsdiabetes. Det vore ju trist om så var fallet. Tänker att jag inte har ätit så mycket socker…men det har kanske inte alls har med det att göra. Eller?

Manuel är ju världens bästa och ska följa med, eller ja menar det är klart att han ska egentligen men jag är inte den som tar sånt för givet, har inte riktigt någon bra manlig förebild att jämföra med. Men Manuel är med, jämnt, vilket är otroligt skönt. Jag känner mig så trygg med det. Han finns där för mig, för oss, han kommer att bli en fantastisk pappa. Jag frågar varje gång jag ska till barnmorskan – Ska du följa med imorgon? Och hans betryggande svar är alltid – Det är klart jag ska. Inga dubbelbokningar, inga krockar med jobb och möten. Han gör tid för det här. För han vill. För att det är självklart för honom. Det gör mig så otroligt lycklig.

Jag får inte äta något efter 22.00 ikväll så jag måste passa på nu.

Just nu sitter jag på ett plan ner till Malmö (en resa någonstans i Sverige per dag är väl lagom:)?) och jag åt middag på Arlanda, men jag ska nog köpa något mer på flygplatsen. Vill inte bli hungrig, vill INTE bli hungrig, jag hatar att vara hungrig. Somna hungrig är det värsta. Vi måste nog gå på kafé och äta finfrukost imorgon efter testet:). Finfrukost med mackor och bullar. Mmm…