Claudia Galli Concha

Fortfarande början av året. Allt är möjligt. Du är unik och du klarar det mesta. Eller hur?

Men ändå så är det den där självkänslan som sätter stopp.
Den där känslan av, nä, varför skulle jag klara av det? Jag kan ju inte sånt. Det är inte min grej. Ingen skulle tro på mig eller lita på att jag klarar av det och det gör att jag inte vågar testa. Vågar chansa. Vågar kasta mig ut. Envisa och enormt dumma självkänsla som lägger krokben för oss själva ibland. Helt i onödan. Den enda som drabbas är du själv. Ingen annan. Absolut ingen annan. Jo, möjligtvis dom som inte får njuta av ditt fulla jag. Av din fulla potential. 

 

Jag har mina knep när den där rösten i huvudet beteer sig som en mobbande 15-årig flicka i huvudet. När hon skrattar lagom hånfullt åt mig bakom min rygg. När hon gör mig osäker. Efter en stund vet jag inte längre hur jag varken ska stå eller gå. Hur har jag klätt mig? Åh, varför tog jag dom här jeansen som är för korta och för breda. Hon som skrattar har perfekta jeans som sitter perfekt…

 

För att göra mig av med den rösten har jag mina knep. Tre stycken som brukar återkomma. Som jag tar till, jag gör dom till min sköld och jag pekar finger åt flickan med dom perfekt jeansen.

 

1. Fake it!

 

Jag fejkar min självkänsla. Fejk, rent och skärt jävla lur till att börja med.

Jag vet inte hur många provfilmningar och möten jag har gått in på och kännt mig så osäker och felplacerad och oönskad (vilket jag förmodligen inte har varit men 15-åringen skrattar på min axel). Då har jag ibland fejkat. Jag har stått utanför mötet eller på väg dit peppat upp mig med hur otroligt cool jag är som har åstadkommit det här och det här, jag kan fantisker om saker som inte har hänt men jag tänker mig in i situationen att dom har gjort det och jag boostar mig själv. Bygger upp mig med en smula lögner. Så länge jag går rakryggad in på mötet, tittar folk i ögonen när jag hälsar och någonstans i bakhuvudet lägger tanken att de borde vara tacksamma att jag tog mig tid att komma hit, då har jag klarat tillräckligt många minuter på mötet med den inställningen så människorna tror att jag är så, då tror jag nämligen också att jag är så.

 

2. Våga!

 

Om du lever inrutat och aldrig förändrar dina rutiner så kommer du aldrig att utsättas för saker du tycker är läskiga. Du måste våga. Våga för att vinna. Varför våga? Jo, för att den stoltheten, glädjen, styrkan och wow-känslan som infinner sig när du klarar någonting är obetalbar. 

Det finns en sak som är säker. Du kommer att misslyckas. Det göra man och det ska man göra. Och det finns inget farligt med det. Du ska inte låta dig slås ned av misslyckanden . Var i princip lika stolt över dom som över dom som du är över dina lyckanden. För du VÅGADE! Det är allt som räknas. och för varje gång du vågar så blir du better, faster, stronger. Så är det. Så ta med er det. Som nummer två på den här lilla självkänsloresan.

 

”Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv” / Soren Kierkegaard

 

3. Sluta tvivla på din förmåga.

 

Lär dig skillnaden på det som är din magkänsla och det som är ditt tvivel på dig själv.
Magkänslan är en fantastisk grej som vi har blivit begåvade med. Men det är lätt att den drunknar i surret av allt annat. Om man tvivlar måste man reda ut varför man tvivlar. Är det för att magkänslan säger att man ska låta bli, eller är det tjejen med dom perfekta jeansen som har tittat fram och fnissar i handen samtidigt som hon på helt ”rätt” sätt flippar iväg ciggen över skolgården.

Vilket är det som låter högst?
Magkänslan har oftast en bra anledning, man borde inte, det kan vara farligt, man kan förlora pengar, det är inte bra människor inblandade. Men den dåliga självkänslan och tvivlet ska man bara skicka iväg på en liten liten barkbåt i mitten av den stora oceanen.

 

Glöm aldrig att du är UNIK. På riktigt. Det kan låta otroligt klyschigt men ack så sant. Det finns ju ingen som du. Ingen som är exakt som du. Så det så.

 

Love & Light

 

♥