Claudia Galli Concha

Valtider. Om det är någon här som börjar tröttna på partiernas pajkastning och plocka-röster trams så är ni inte ensamma jag är definitivt också där. Det är otroligt svårt att få en tydlig bild av vad partierna egentligen står för. Jag har letat mig fram i djungeln och hittat ett parti som står för mycket av de saker som jag står för så jag har redan röstat och jag känner mig nöjd med mitt val.

Men jag känner en stor sorg och rädsla inför det här valet. Vi har ett parti som i nuläget pendlar mellan att vara vårt tredje största och fjärde största parti. Ett parti som har starka rasistiska tankar, ett parti som säger att de värnar om Sverige när det dom gör verkligen inte (enligt mig) är just det.

Sverige idag är ett land jag är stolt över på många sätt, vi har en invandringspolitik som är en av de bästa i Skandinavien. Vi har en medkänsla och visar en välvilja gentemot människor som har flytt krig, konflikter och diktaturer. Människor som har varit med om saker vi inte ens kan föreställa oss. Barn som förlorat hela sin familj och föräldrar som förlorat sina barn. Saker som vi i våra trygga liv aldrig någonsin kommer att komma i närheten av att uppleva. Ska vi då inte hjälpa dom som behöver? Det är väl en självklarhet? Och det är inte vi eller dom, det ena förtar inte det andra, det finns resurser att hjälpa och invandringen i sig ger ju oss resurser med arbetskraft.

Jag vill inte leva i ett vi och dom land. Jag vill leva i ett vi land.

SD påstår att segregationen är ett problem, vilket det på sätt och vis kanske är men också något ganska naturligt. Vi dras till våra likar. Reser vi utomlands och träffar svenskar så har man genast något gemensamt och man kanske börjar prata. Tänk dig då att ha gått igenom det dom här människorna har gått igenom och sen komma till trygga Sverige, är det då konstigt att man kanske drar sig till dom som har upplevt liknande saker som en själv? För att kunna prata och bearbeta.

Ska vi verkligen backa i vår utveckling? SD vill att vi går ur EU? Det skulle väl vara väldigt dumt. Tänk vilka möjligheter EU ger oss, vi kan arbeta i alla länder i EU utan problem, vi kan resa friare och det vill vi väl? Om inte för oss så tänk vilka möjligheter det skapar för våra barn.

Sedan suger SD´s familjepolitik, de vill att män ska försörja kvinnor som är hemma och föder barn. Och enligt SD är homosexualitet en sjukdom och partiet vill göra det svårare för kvinnor att göra abort. Vad är det? Ska vi tillbaka till 50-talet?

Det här partiet vill att vi ska leva som svenskar. Men vi är väl ingen enhet? Vi svenskar är väl väldigt olika. Från norr till söder. Alla är olika och det är ju det som är underbart. Mångfald. Alla olika. Alla lika.

Mitt barn som jag hoppas att vi kommer få inom de närmsta åren kommer vara 50% Chilenare, 20% Italienare och 30% svensk. Det kommer att bli en underbar unge och jag kommer ju älska det barnet till månen och tillbaka och flera varv runt jorden extra.

Men det barnet kommer ju inte vara ett ”bra” barn enligt SD, för lite svensk och för mörkhårig. Jag blir illamående när jag tänker på att den glasögonprydda mannen som driver detta parti och hans mannar skulle se på mitt barn på ett annorlunda sätt än han skulle göra med ett linblont helsvenskt barn. Det knyter sig i min mage när jag tänker på att det just nu föds fram ett Sverige där mitt barn kommer bli påmind om sin bakgrund på ett negativt sätt, inte som någonting spännande, givande och ganska normalt. Jag har alltid varit stolt över att vara halvitalienska, på 90-talet var det exotiskt och jag var stolt över att ha ett annorlunda namn. Det vill jag att mina barn också ska få vara.

Snälla låt Sverige få vara det öppna landet som det är idag. Låt oss ta hand om de människor som behöver hjälp. Vi har haft tur som har fötts i det här landet och med den tryggheten vi har här. Så med den gåvan tycker jag att det inte är mer än rätt att vi hjälper de människorna som behöver det.

Glöm aldrig att vi alla är lika innerst inne. Vi alla har varit kära, känt ilska, upplevt orättvisor, någon gång blivit lämnade, förlorat någon vi älskat. Vi alla har upplevt det där. Det gör oss till jämlika krigare i det som kallas livet. Låt oss därför hjälpas åt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans är ett fint ord.