Claudia Galli Concha

Ibland tänker jag på vad det är som gör att man lyssnar på vissa människor och inte lika mycket på andra. Vad är det som gör att man kan sitta i timmar och prata med en del och med andra börjar det krypa i kroppen efter bara en halvtimme?

 

De där halvtimmes människorna är de som jag har gjort mig av med i min vänkrets, eller iallafall slutat träffa. De är energitjuvar och det har jag inte tid med i mitt liv. Varken tid eller lust.

 

Men det är några punkter som jag tänkte på när jag rannsakade hur jag kände för vissa människor och mina möten med dessa.

 

*Det här har hänt mig, och jag känner och jag ska, igår gjorde jag…
Människor som bara fokuserar på sig själva. Som bara är intresserade av att berätta om sig och sina kärleksproblem, jobbhändelser eller vad det kan vara. Det känns inte ens som att dom är intresserade av dig överhuvudtaget. När du väl berättar något är det som att de lyssnar halvt och kanske avbryter de dig mitt i för att de inte har lyssnat. Värsta sorten. 

 

*Skitsnackare
Pratar de om andra, pratar de om dig.

*Klagare
Människor som klagar på allt och alla och hela tiden. Det är aldrig bra, det är bara skit med allt. Det vore bra om inte bara, det vore kul om det bara kunde vara så att…En gammal bekant var en sån typ. Hen klagade alltid på sitt jobb, hatade det, fick ångest av det, hatade sina arbetskollegor m.m Men gjorde aldrig något för att komma därifrån. Efter tre år av detta konstanta klagande rann vår vänskap ut i sanden.

 

*Överdrivare/Vet allt
Det finns folk som alltid överdriver och så finns det dom som vet allt. Ofta har de här sakerna med varandra att göra. Vet allt:are tycker jag är vanligt. Folk som påstår sig veta exakt hur allt funkar utan att egentligen ha någon aning. När man väl har sett igenom den här typen så är det väldigt svårt att ha en givande och intressant konversation. Satt på en mifddag en gång tillsammans med min man, vid bordet satt en hen som visste allt om allt. Pratade vi om ett land, visste hen exakt allt om det landet, när jag frågade om hen hade varit där var svaret nej…Och så var det med allt. När jag och M gick från den middagen fick vi hysteriskt skrattanfall. Vi hade suttit exakt lika medvetna om denna galenskaps-hen och dennes överdrifter men vi hade båda hållt med och verkat intresserade.

 

Folk som hela tiden ger tips och råd utan att man har bett om det. Hur jobbigt är inte det? Folk som anser sig veta vad som är bäst för dig och i princip förkastar dina egna tankar och ideér. Du borde göra såhär, klart ni ska bo där, men du borde ju göra det här. Åh, det kan driva mig till vansinne. Att bli förminskad. Usch.

Jag vill ha samtal som inspirerar mig. Jag älskar att lyssna och tycker om att få leka hobbypsykolog och jag ger gärna tips och råd men jag vill även att den jag pratar med ska lyssna på mig och bry sig. Man får gärna klaga ibland, men det måste vara någon framåtrörelse i det och inte bara ett tillstånd.

 

Jag älskar att fika och prata (när jag hinner) och de jag gör det med ger mig alltid fina stunder som är inspirerande och fyllda av ömsesidig respekt. Det är då samtal är som bäst.