Det blir alltid lite värre när jag ska resa iväg, eller det går i perioder. Tvångshandlingar och tvångstankar.
Jag har en ganska lång historia av tvångshandlingar och tvångstankar. De började när jag var ca 20-21, i samband med att jag flyttade hemifrån. Jag har varit uppe i galna 30 minuter för att komma hemifrån…alla kranar skulle kollas, spisen skulle kollas, kranar skulle kollas igen, kläder skulle vara vikta, skorna skulle stå rätt i hallen, kranarna skulle kollas igen…Ja, nu kan jag skratta åt hur galet det var men då var det ett helvete. Jag berättar gärna mer om det här någon gång.
Det har kommit och gått sedan det började men nu är jag i princip helt fri från det. Men när jag ska resa, då dyker det gärna upp igen och då sätter det sig i en speciell grej. Nu finns det en risk att ni kommer tro att jag är helt knäpp eller galen eller så kommer ni att känna igen er:).
Imorse när jag skulle åka från Malmö så var jag väl förberedd, packningen var klar, kläderna jag skulle ha på mig låg framme, allt var förberett eftersom jag skulle upp så sjukt tidigt, tåget gick ju 05.40.
Kitty hade sovit inne hos oss på natten så hennes vattenskål var i sovrummet. När jag gick upp tänkte jag att, jag måste ta ut den där i köket. Det glömde jag, eller jag hann inte. Då slår det mig precis när jag ska gå ut genom dörren och Manuel står där för att säga hej då, jag ber honom ställa ut vattenskålen sen. Han säger att han ska göra det och jag och Kitty går till tåget. Sen kan inte jag släppa det där…på tåget tänker jag på det. Åh, jag borde bara tagit ut den. Jag skickar ett sms till Manuel – Ta ut vattenskålen i köket. Han svarar och skriver att han misstänkte att det var en tvångstanke. Jag svarade och sa att han hade rätt. Det är skönt när ens man kännner en:). Han hade tagit ut skålen…
Ja, så kan det se ut. Dom konstigaste sakerna fastnar jag i. Jag har dock lärt mig att hantera det bättre nu än förut. Nu vet jag att det försvinner. Bara jag kommer till min nya destination så brukar det försvinna. Jag analyserar det inte så mycket längre. Dom är där, tvångshandlingarna och tvångstankarna, och dom får vara det. Ibland. Så länge dom inte tar över.
♥
Känner igen mig så väl i det du beskriver. För mig drabbas jag av dessa tankar och handlingar en gång i månaden då de blir värre, men som sen övergår till ett mer hanterbart problem.
Känner så igen mig, va värre förut innan panikångesten. Men idag så låter jag bara tankarna komma o gå… Om de inte gäller ytterdörren, visa mornar :S
Intressant det där med tvångstankar och tvångshandlingar, även om det kan vara ett helvete för vissa. Men man kan skratta lite åt det oxå som du säger.