När vi satt i bilen igår klockan åtta på morgonen på väg mot min överraskning som visade sig vara alpackorna (bilder kommer från hela gårdagen:)) så tittade M på mig och frågade om det var såhär jag trodde att det skulle vara att vara 36?
Det är klart att varje gång man fyller år så reflekterar man att man blir äldre och man tänker på vissa saker man kanske borde ha varit med om och kanske vissa saker man gärna hade varit utan, men den här gången så tog frågan på ett annat sätt. Jag tog mig tid att tänka.
Jag trodde att när jag var 36 så skulle allt vara tråkigare.
Det var mitt självklara svar. Och det kändes så skönt på något sätt. Att det inte är det. För jag tycker inte att livet är tråkigt, jag tycker att det är roligare än någonsin. Jag trodde att man skulle ha känt sig mer ”färdig” som att man hade gjort allt och att livet från nu mest skulle gå på rutin, en inrutat vardag som det inte hände så mycket i. Varför jag har haft dom tankarna har jag ingen aning om men det var det som kom upp när M ställde frågan.
*Jag hade inte trott att jag skulle ha en massa barn nu för min mamma fick mig sent och jag har alltid sagt att jag också vill skaffa barn sent.
*Jag hade inte heller trott att jag skulle kunna vara så kär som jag är. Att känna den där fullkomliga kärleken för någon på ett sätt och med liknande känslor som man hade som yngre fast mycket djupare och starkare.. Den pirriga, totalt uppslukande känslan.
*Jag hade inte trott att jag skulle ha börjat plugga Företagsekonomi. Inte att jag skulle ha börjat plugga överhuvudtaget.
*Jag trodde inte att jag skulle kunna uppskatta en långpromenad med två alpackor på det sättet som jag gjorde.
*Jag trodde inte att jag skulle hålla på och byta frisyr då och då. Jag trodde liksom att när man blir vuxen har man alltid samma frisyr.
Och framförallt det som blir tydligt med åldern är att personen du är förändras inte. Dom grundläggande sakerna som är att vara DU kommer alltid finnas där. Jag vet idag att jag kommer att vara ungefär samma person när jag är 40, 45, 50 och jag trivs med tanken. Att ha den grunden men att sen kunna utveckla sig genom upplevelser och intressen och arbete med sig själv och sin person.
Så min slutplädering kring den här frågan är:
Jag tycker att det är otroligt kul att vara 36. Jag är frisk, jag tycker om stora delar av den personen som jag är idag (vissa saker kommer jag aldrig att köpa helt ;)). Och att bli äldre och klokare (vilket man faktiskt blir med åldern och livserfarenheten tycker jag) men fortfarande kunna göra allt det där man gjorde när man var yngre. Vilken lyx!
Heja 36! ♥
Fint skrivet. Det är inte lätt att komma till den insikten idag. Men det fick mig att tänka till lite extra. Att få vara frisk, jag har ett jobb jag är sambo, vi får vara tillsammans. Allt det är få förunnat o jag ska verkligen ta till mig det du skrev.