Claudia Galli Concha

Jag sitter just nu på flyget med datorn på det lilla uppfällda bordet framför mig. På bordet bredvid mig står en kopp kaffe. I lurarna spelas James Blunt senaste singel och jag försöker komma på om jag tycker om den eller inte. Jag har haft en mycket bra dag. Varit på ett väldigt viktigt och bra möte. Tagit en mysig fika med min mamma. Och köpt ett nytt nagellack i den finaste duvblå färgen man kan tänka sig.

Men jag har ont. Jag har så fruktansvärt ont i min kropp så jag skulle på något sätt vilja separera mig från kroppen och skicka den på hälsohem. Jag har träningsvärk. En sådan fruktansvärd träningsvärk så jag måste göra grimaser med hela ansiktet när jag reser mig och sätter mig. Jag går som om det är något allvarligt fel och mina lår känns som att de ska sprängas. På det har jag en skön sträckning i ländryggen som envist hänger kvar sedan en spurt på löparbandet för några veckor sedan. Det är synd om mig. Eller nej, det är det inte. Jag har valt det här. Min kompis Edvin som jag tränar på samma gym som har gjort ett tränings- och matschema till mig. Jag ska köra stenhårt i två veckor för att sedan göra en utvärdering och sen ska jag få ett nytt schema.  Jag äter ofta och mindre måltider och jag har 5 hårda träningspass i veckan som jag ska göra + 5 långa powerwalks i veckan. Varför utsätter jag mig för det här? För jag tycker om projekt. Jag tycker om att gå in för saker till 100% och se om det sker en förändring. Det gäller fler områden än träning. Jag bestämmer mig för att fokusera på något under en tid och den här gången föll det på träningen.

Tänk att jag blev en sådan som tränar. Det trodde jag inte för 10 år sedan när jag första gången köpte ett träningskort och tyckte att själva innehavet av kortet var nog för att på något sätt kunna skylta med att man tränade. Då var inte heller syftet med det långvarigt. Då fanns det en vilja att bli smal för stunden och inte att på riktigt leva med träningen. Nu tränar jag för att må bra. Samtidigt som jag blir äldre blir jag mer och mer bekväm för att inte säga stolt över mina kvinnliga former. Jag trivs med dem och dem är en del av mig. Jag vill absolut inte träna bort dem. Men jag vill må bra och känna mig sund och det gör jag när jag tränar. Jag tycker om känslan i kroppen när man har tagit ut sig på gymmet och kommer hem och bara känner att musklerna jobbar och att kroppen blir starkare. Och jag orkar mer. Idag kan jag inte tänka mig att inte träna. Även om det skulle finnas ett mirakelpiller som skulle kunna ge mig den där känslan i kroppen. Jag vill vara på gymmet. Jag vill ta i. Jag vill på gränsen till plåga mig för att sedan belöna mig med självaste kicken som det ger.

Men just idag känns det…Aj. AJ!

Vilar nog idag. Och kör hårt imorgon igen. Eller? Hm. Ja, det får kvällen utvisa.

♥