Klagobrev till alla trötta föräldrar där ute. Nu är våra barn 5 och 3,5 år, och det känns som att det är helt nya problem. Det där med småbarnsåren – aka – babyåren är ju rätt mycket över. Dom sover för det mesta hela nätterna och det är sällan problem med nedkissade kläder eller matfläckar. Det har ju ändrat mitt liv en hel del iom att många tidskrävande uppgifter som att trösta och bära nattetid, tvätta, torka och fixa helt plötsligt inte behövdes länge.
Med det sagt är det verkligen inte en dans på rosor, utan jag börjar förstå mer och mer vad folk menar när de säger stora barn – stora problem. Nu är det istället uppfostran som gäller. Vi formar små människor, sätter gränser, visar dem kärlek och lär dem om livet i både smått och stort. Lär oss kommunicera tillsammans, och misslyckas en del med. Fasiken alltså. Det är såå svårt att veta vilka strider man ska ta, vilka man kan strunta i, vad som är vad. Min man är mycket bättre än mig på det här, jag känner mig ofta rätt förvirrad, och min tidigare metod – krama dem, fungerar bara till viss del. Men jag försöker, försöker hela tiden vara konsekvent och inte ge mig bara för att situationen kan bli nästan olidligt jobbig.
Såhär glad är jag inte alltid hemma.
Är det fler som nästan vill slita ut sitt hår av ren frustration? Ibland önskar jag att dom var små igen så jag kunde ta hand om att mat, byta och lägga – bara. Alla barn är såklart olika, men våra barn är väldigt bestämda och utmanar oss just nu en hel del. Ofta ler jag inombords och tänker att det är fantastiskt, att jag är så stolt över dom för att dom står upp för sig själva, men ibland är det faktiskt bara jobbigt.
Ja ni, parenthood. Inte en dans på rosor precis.
Ja herregud vad mycket slita hår tid det är just nu för oss. Har två mini tonåringar här hemma 6 & 8 år som oftast driver mig till vansinne. Blir mörkrädd om det bara ska bli värre o värre. Tur vi har vår 1,5åring som får mig att skratta åt eländet när han busar loss här hemma. Stundvis känner man sig så ensam med att ha monster till barn och att ens uppfostran inte biter på dem. Någon som kan tipsa om någon bra bok för just mini tonåringar?
Huvudet på spiken där, Men en sak som hjälper mig är att inte tänka på det som en kamp mellan vuxna och barn utan vid en eventuell konflikt håller jag inte fast vid min åsikt av princip utan möter barnet som vilket annan människa som helst. Jag tänker att det inte är något problem i att mötas halvvägs. Vad tänker du om det? Allt beror helt klart på situation och individ. Bra inlägg ?
Åh det är så sant, det blir bara svårare och svårare. Vi har en 7 och en snart 8-åring och det är så mycket känslostormar och konflikter här hemma just nu så jag är också helt slut. Vår lilla ettåring hemma är den enklaste av dom tre.
Jag försöker ge båda storisarna mycket egentid, då jag märker att det är då dom öppnar upp och kan prata. Vi låter dom växa med eget ansvar samtidigt som dom ännu måste få vara små, som när dom vill komma på natten. Det är en balansgång och ibland känns det så svårt att räcka till. Men jag tror att man måste tänka att man gör så gott man kan som förälder, och med massa kärlek kommer man förhoppningsvis långt ❤️
Hehe, vi har samma period som er fast på vår enda son, en 2-åring.. så hos oss är det fortfarande matfläckar och potträning plus uppfostran och enorma viljeprövningar. Tja, han lär gå långt i livet får man trösta sig med. Inte en lugn stund sedan han föddes 🙂
Haha, ja, men jag tänker att dom blir starka och härliga sen!
Känner igen mig så mycket ❤️