Barnplaggsguiden – Sheila Arnell

Var ska man börja? Det kan ju verka lite väl sent att skriva sin förlossningsberättelse sådär 4 år senare men jag tror att det är det absolut bästa, iaf för mig. Lite känsliga läsare behöver inte läsa! Här kommer den!

Det hela började på julafton, vid Kalle Anka. Jag var hemma hos mina svärföräldrar och började känna hugg och värkar. Till saken hör att jag var riktigt sjuk. Jag hade sen ca 1 vecka tillbaka åkt på en rejäl bihålleinflammation. Jag var väldigt, väldigt trött och hade inte sovit ordentligt på säkert 5-6 dagar.

I köket så får jag plötsligt ordentligt ont och jag känner mig helt färdig, vi ringer in och får komma in på kontroll. Jag var så ledsen och det var julafton, så jag tror det var därför som vi fick komma in så snabbt. Det var väldigt lugnt på sjukhuset!

Väl inne på BB Karolinska i Solna, så sätter dom på ett CTG, och man märker rätt snabbt att bebisen i magen har hög aktivitetsnivå, nästan som en stress, så vi får vara kvar, trots att jag absolut inte är ”redo för att föda” med mina ynka 2 cm som öppnat sig.

Timmarna går, bebisen lugnar sig inte riktigt, men läget är bättre. Rasmus kan sova, medan jag vankar korridoren fram och tillbaka, gråter hysteriskt, känner mig livrädd och sjuk som fan. Det var väldigt lugnt på sjukhuset och tillslut så kommer världens snällaste sjuksyster som lovar mig att vi kommer sätta igång hela förlossningen på morgonen. Det var exakt vad jag ville höra!

På morgonen ser man att värkarna kommit igång mer, de är mer regelbundna och starkare. Så man går vidare med att sätta igång mig då jag verkligen inte mår bra och har väldigt lite energi. Jag får komma till en förlossningssal där jag sätts igång med nån ballong av något slag. Det var obehagligt minns jag men rätt lustigt ändå. Ballongen gör sitt, och med hjälp av värkstimulerande så var jag vips öppen 4 cm. Nu är förlossningen ett faktum.

Mycket av förlossningsarbetet minns jag som spännande, intensivt och bitvis även rätt roligt, mycket då jag fick otroligt bra trippar på lustgasen. Jag hade en väldigt rolig barnmorska, som om jag ska vara helt ärlig, mest pratade om sig själv, och sin viktproblematik. Det var välkommet att prata om något annat än att bebisen som skulle ut ur min snippa, och hur ont det gjorde. Till en början kunde jag verkligen kontrollera smärtan, eller rättare sagt, den kontrollerade inte mig. Och det var en häftig känsla. Men, efter ett tag, och måååånga djupa lustgasandnigar senare så fick jag en rundgång som hette duga, och det blev för mycket, så jag kräktes. och kräktes och kräktes.

Innan jag visste ordet om det så fick jag en epidural. Här har jag och Rasmus lite delade meningar, han sa att de hade frågat och jag sa ja till att få en. Personligen så minns jag inte det, utan mer att jag ”bara fick” en. Jag var sedan innan lite skeptisk till epiduralen, men personalen ansåg att jag verkligen behövde den. Efter jag fått den så stannade alla mina värkar av. Jag somnade till och med av ren utmattning, jag var så sjuk och  trött. Allt kändes väldigt konstigt och läskigt och jag minns hur jag blir uppmanad. ”Nu ska hon ut!!!”. Aline hade då börjat visa tecken på att bli stressad i magen igen, och bajsat i fostervattnet. Det var dags att ta nya tag, jag fick värkstimuelerande dropp igen, men krystvärkarna kommer inte. Vid det laget har jag varit fullt öppen i timmar, och läkaren tyckte det var dags att hon kom ut.

Det kommer in en hel hög med personal, läkare och barnmorskor och jag får uppmaningen att krysta, även om jag inte har krystvärkar. Jag minns hur jag får höra att det blir sugklocka. Och hur paniken kommer, men släpper igen. Jag är för trött för att oroa mig. Efter det går allting fort, och jag minns bara att det var hetsigt, stressigt och väldigt läskigt. Speciellt minn jag att läkaren har ett ben mot sängen, som hon använder för att få stöd när hon drar ut Aline, detta samtidigt som en barnmorska trycker hårt ner på magen. Det var fler i rummet, och jag minns att jag tyckte det var väldigt överväldigande. Jag själv var näst intill borta, och jag minns att jag skriker att jag inte vill, och nej, men Rasmus har berättat att mitt skrik var som en viskning.

Aline kommer ut, tyst, och de går snabbt iväg med henne tätt följda av Rasmus. Jag är kvar ensam på britsen det är skiftbyte och det första jag gör är att hälsa på en ny barnmorska, som tydligen ska sy mig. Tillslut kommer Aline tillbaka, med en glad men lite skärrad Rasmus. Jag får henne mot mitt bröst, och allt är ljuvligt.

Som tur är gick allting väldigt bra. Både Aline, jag och Rasmus mådde bra och resultatet av allt slit var mer än perfekt. Däremot så var jag otroligt skärrad, förlossningen var inte vad jag någonsin kunnat ana, tur var väl det, och jag fick en rejäl spricka i svanskotan som gjorde att jag hade svårt att sitta upp i några veckor efter förlossningen. Men återigen, allt gick bra i slutändan även om det var väldigt svårt att prata om allt, landa i förlossningen och hur det faktiskt hade gått. Som jag har skrivit förut så var förlossningen med Ian helt fantastisk. Det är intressant hur olika förlossningsupplevelser kan vara!