Min förlossningsberättelse – Barnplaggsguiden – Sheila Arnell
Sheila Arnell

Barnplaggsguiden – Sheila Arnell

Min förlossningsberättelse

Var ska man börja? Det kan ju verka lite väl sent att skriva sin förlossningsberättelse sådär 4 år senare men jag tror att det är det absolut bästa, iaf för mig. Lite känsliga läsare behöver inte läsa! Här kommer den!

487206_10152024909420145_1963693781_n

Det hela började på julafton, vid Kalle Anka. Jag var hemma hos mina svärföräldrar och började känna hugg och värkar. Till saken hör att jag var riktigt sjuk. Jag hade sen ca 1 vecka tillbaka åkt på en rejäl bihålleinflammation. Jag var väldigt, väldigt trött och hade inte sovit ordentligt på säkert 5-6 dagar.

I köket så får jag plötsligt ordentligt ont och jag känner mig helt färdig, vi ringer in och får komma in på kontroll. Jag var så ledsen och det var julafton, så jag tror det var därför som vi fick komma in så snabbt. Det var väldigt lugnt på sjukhuset!

Väl inne på BB Karolinska i Solna, så sätter dom på ett CTG, och man märker rätt snabbt att bebisen i magen har hög aktivitetsnivå, nästan som en stress, så vi får vara kvar, trots att jag absolut inte är “redo för att föda” med mina ynka 2 cm som öppnat sig.

Timmarna går, bebisen lugnar sig inte riktigt, men läget är bättre. Rasmus kan sova, medan jag vankar korridoren fram och tillbaka, gråter hysteriskt, känner mig livrädd och sjuk som fan. Det var väldigt lugnt på sjukhuset och tillslut så kommer världens snällaste sjuksyster som lovar mig att vi kommer sätta igång hela förlossningen på morgonen. Det var exakt vad jag ville höra!

På morgonen ser man att värkarna kommit igång mer, de är mer regelbundna och starkare. Så man går vidare med att sätta igång mig då jag verkligen inte mår bra och har väldigt lite energi. Jag får komma till en förlossningssal där jag sätts igång med nån ballong av något slag. Det var obehagligt minns jag men rätt lustigt ändå. Ballongen gör sitt, och med hjälp av värkstimulerande så var jag vips öppen 4 cm. Nu är förlossningen ett faktum.

Mycket av förlossningsarbetet minns jag som spännande, intensivt och bitvis även rätt roligt, mycket då jag fick otroligt bra trippar på lustgasen. Jag hade en väldigt rolig barnmorska, som om jag ska vara helt ärlig, mest pratade om sig själv, och sin viktproblematik. Det var välkommet att prata om något annat än att bebisen som skulle ut ur min snippa, och hur ont det gjorde. Till en början kunde jag verkligen kontrollera smärtan, eller rättare sagt, den kontrollerade inte mig. Och det var en häftig känsla. Men, efter ett tag, och måååånga djupa lustgasandnigar senare så fick jag en rundgång som hette duga, och det blev för mycket, så jag kräktes. och kräktes och kräktes.

Innan jag visste ordet om det så fick jag en epidural. Här har jag och Rasmus lite delade meningar, han sa att de hade frågat och jag sa ja till att få en. Personligen så minns jag inte det, utan mer att jag “bara fick” en. Jag var sedan innan lite skeptisk till epiduralen, men personalen ansåg att jag verkligen behövde den. Efter jag fått den så stannade alla mina värkar av. Jag somnade till och med av ren utmattning, jag var så sjuk och  trött. Allt kändes väldigt konstigt och läskigt och jag minns hur jag blir uppmanad. “Nu ska hon ut!!!”. Aline hade då börjat visa tecken på att bli stressad i magen igen, och bajsat i fostervattnet. Det var dags att ta nya tag, jag fick värkstimuelerande dropp igen, men krystvärkarna kommer inte. Vid det laget har jag varit fullt öppen i timmar, och läkaren tyckte det var dags att hon kom ut.

Det kommer in en hel hög med personal, läkare och barnmorskor och jag får uppmaningen att krysta, även om jag inte har krystvärkar. Jag minns hur jag får höra att det blir sugklocka. Och hur paniken kommer, men släpper igen. Jag är för trött för att oroa mig. Efter det går allting fort, och jag minns bara att det var hetsigt, stressigt och väldigt läskigt. Speciellt minn jag att läkaren har ett ben mot sängen, som hon använder för att få stöd när hon drar ut Aline, detta samtidigt som en barnmorska trycker hårt ner på magen. Det var fler i rummet, och jag minns att jag tyckte det var väldigt överväldigande. Jag själv var näst intill borta, och jag minns att jag skriker att jag inte vill, och nej, men Rasmus har berättat att mitt skrik var som en viskning.

Aline kommer ut, tyst, och de går snabbt iväg med henne tätt följda av Rasmus. Jag är kvar ensam på britsen det är skiftbyte och det första jag gör är att hälsa på en ny barnmorska, som tydligen ska sy mig. Tillslut kommer Aline tillbaka, med en glad men lite skärrad Rasmus. Jag får henne mot mitt bröst, och allt är ljuvligt.

Som tur är gick allting väldigt bra. Både Aline, jag och Rasmus mådde bra och resultatet av allt slit var mer än perfekt. Däremot så var jag otroligt skärrad, förlossningen var inte vad jag någonsin kunnat ana, tur var väl det, och jag fick en rejäl spricka i svanskotan som gjorde att jag hade svårt att sitta upp i några veckor efter förlossningen. Men återigen, allt gick bra i slutändan även om det var väldigt svårt att prata om allt, landa i förlossningen och hur det faktiskt hade gått. Som jag har skrivit förut så var förlossningen med Ian helt fantastisk. Det är intressant hur olika förlossningsupplevelser kan vara!

546132_10152787559240145_1776323871_n

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Sheila Arnell

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sofia

    Kika gärna in hos mig , skriver om livet mellan Sverige o Spanien då vi har hus både här o i Marbella , berättar öppet om min förlossningsskada som missades för att det inte ska drabba andra och om min älskade lilla son Milton . Önskar dig en fin dag ! <3

  2. E

    Tårarna väller upp i ögonen när jag läser. Jag gick igenom en snarlik förlossning för fyra månader sedan och jag har fortfarande svårt att prata om den. Dom fick springa ut med min lilla tjej också och det var det läskigaste jag någonsin varit med om. Tack och lov gick allt bra och vi mår toppen idag 🙂 tack för att du delade med dig och hoppas på att få läsa om förlossningen med Ian! Kram

    1. Sheila Arnell
      barnplaggsguiden

      Tack Elin, tack för just din kommentar! Jag förstår dig, till hundra procent. Det är svårt som fan att prata om. Det är liksom så himla känsligt, läskigt och tacksamt för att allt gick vägen på samma gång.
      Hoppas du får en fin kväll, och när du är redo, så läs igenom din förlossning, journalen om du har den? jag sa nej på förlossningen, men beställde hem den därefter. Det hjälpte mig läka! KRAM

  3. Malin

    Blev helt tårögd av att läsa om din förlossning! Vilken fantastisk, hemsk, underbar och häftig upplevelse! Ser framemot o få läsa om Ian och hur du fick uppleva din andra förlossning.
    Kram

    1. Sheila Arnell
      barnplaggsguiden

      Tack snälla Malin! Va rörande att du blir rörd! Det var verkligen en hemsk, vacker och otrolig upplevelse! Det ska jag dela! Kramar

  4. Sofia

    Vad fint att du berättar om den! Själv hade jag en väldigt jobbig upplevelse jag med och har fått hjälp och så efter, men jag tror aldrig jag vill vara med om en naturlig förlossning igen utan vill ha KS. Hur resonerade du när det var dags för barn nr 2, var tankarna annorlunda innan du blev gravid jmfrt med när du var gravid med nr2?

  5. Sara

    Så spännande att läsa andras berättelser. Ingen är den andra lik. Själv var jag inne på förlossningen igår då jag haft värkar hela dagen men vi blev hemskickade igen och nu är det väldigt lugnt… så vi får väl se när hon därinne vill ut.

  6. Susie

    Åh spännande att läsa! Även om såklart allt inte var en dans på rosor såklart men jag tror även att det är viktigt att berätta alla typer av förlossningsberättelser ändå. Fint att du ville dela med dig❤️

    1. Sheila Arnell
      barnplaggsguiden

      Tack snälla Susie! Det värmer att läsa. Jag ville verkligen dela med mig för att jag vill att det ska finnas annat än skimrande sagor, och skräckhistorier. Min känns som en blandning. Tack för att du kommenterade! ❤❤

  7. Sofie

    Tänk, vad lika vår förlossningar har varit!
    Hade samma slut som dig. Minns det som otroligt traumatiskt och de inte ens hann göra någon än att vara flera som hängde på magen och tvingade bebisen ut då hans hjärtljud sjönk drastiskt.
    Är tacksam att han mådde bra i efterhand men mig ärrade de för resten av mitt liv så jag aldrig mer ville föda barn. Resultatet av detta blev två planerar ks med syskonen och är så nöjd med det!
    Kram Sofie

    1. Sheila Arnell
      barnplaggsguiden

      Ja, oj va hemskt för dig! Jag förstår dig verkligen. Hängandes över magen och när läkaren drar så knogarna vitnar. Inte okej! Så läskigt och trist när det blir hetsigt på slutet! Skönt med KS! Viktigt att du fick detta efter din upplevelse! Kram