Ååååh jag är så lycklig över att min bästa bästa bästa Emelie gjorde sitt simprov med bravur igår. Jippi!! Jag vet det är ingen stor sak att en 13-åring kan simma 200 meter och hoppa från kanten. Och jag vet också att jag redan visste att hon skulle klara det hur fint som helst. Puss på dig min älskad unge! 😉
Men i mammahjärtat är det en seger ändå och en stor sten som lyfts från mitt hjärta. Det handlar inte så mycket om simningen över huvudtaget utan det handlar mer om kommunikationen och förmågan för vuxna att förstå sig på en problematik och hantera den på rätt sätt. Emelie klarade inte sitt simprov första gången för att hon fick inte villkoren för provet klargjorda innan hon startade testet och det berodde på att de vuxna lärare/instruktörer inte förmedlat informationen om hennes problematik på rätt sätt. Alltså jag klandrar ingen, det är lätt hänt att det blir så här och det är ordnat nu och Emelie klarade sitt simprov med bravur som sagt, men ändå blir mamma alldeles varm i hjärtat när man får ”bevisa” både för Emelie själv (som tappar självförtroendet helt för minsta lilla nederlag) och för omvärlden att Emelie kan precis lika bra som vilken annan 13-åring som helst bara hon få rätt start och rätt förutsättningar.
Tillsammans kan vi ta oss hur långt som helst!! Seger och berömmelse till vår stora tjej!!
Vi tar den här bilden igen, den är passande, ytterligare ett berg som är bestiget och känslan av frisk upplyftande luft på höjden och känslan av ”vi/jag gjorde det…” seger är så underbar!!
Senaste kommentarer