Nu blir det mycket artiklar och inlägg och denna gång ett inlägg på en blogg som heter Familjeterapeutens Möte med människor och här finns många otroligt bra inlägg om ensamhet, kronisk längtan, känslor är inte farliga osv osv. Men ett inlägg som får mig att bli riktig ledsen och känna empati med alla barn, som mina, som kanske inte alltid får den tid och uppmärksamhet dom borde få. Inlägget heter Välj inte bort dina barn och handlar om separation mellan föräldrar, nya familjer och barn som kommer i kläm.
Jag tänker inte försvara mig, jag har ställt till det för mina flickor genom att bryta den ”hela familjen” och jag har satt sår i deras skäl och hjärta när jag gjorde det och kanske även när jag träffade min nuvarande man, men jag tror någonstans att jag gjorde det på ett så ”rätt” sätt och ett så skonsamt och bra sätt jag kunde. Tyvärr är vi vuxna lite för snabba ibland och väljer inte alltid den bästa vägen och det får våra barn lida för, men jag har försökt att göra mina val tillsammans med mina barn och i samråd med dem i den mån det går och hoppas därför att dom ska känna att dom har och har haft mycket mer ljusa och positiva stunder tillsammans med oss i denna familj även om ”grundfamiljen är bruten”.
I samma veva så hoppas jag att alla föräldrar som skaffar nya förhållanden tänker till både en och två gånger innan dom går in i ett nytt förhållande, speciellt om man har barn. Att man inte ”tror” eller tänker åt barnen om hur dom vill ha det eller vad dom ska tycka utan låt dom känna, säga och tycka själv. Det kan dom göra från dom i princip kan prata och ju mindre dom är desto ärligare vågar dom vara. Mina flickor var 2½ år och 6 år när dom bestämde att min nuvarande man skulle få prova att bo och sova över hos oss. Det bestämde aldrig jag, utan dom för det var viktigt för mig! Dom var med när vi kollade på vårt hus och dom var med och tyckte och bestämde om huset. Dom fick välja rum och dom fick bestämma hur dom ville ha det så gott det gick. Dom har accepterat min man fullt ut och han har verkligen tagit dom till sina egna och är en underbar pappa till dom då dom är här. Ändå finns alltid känslan att man har ”glömt”, ”tagit ett felaktigt beslut” eller gjort något som har fått dom att känna sig bortglömd eller mindre värd en någon av sina syskon. Jag älskar alla mina barn av hela mitt hjärta och jag hoppas att dom växer upp och känner sig trygga, starka och lyckliga! Men man kan mena så väl som förälder, men ack så fel det kan bli ibland i alla fall om man läser det inlägget.
Senaste kommentarer