Önskar ibland att jag kunde sänka kraven på mig själv om hur ett hem bör se ut. Hur man är en bra förälder osv osv. Alla dessa krav på en själv som ingen annan förmodligen har, men som jag själv har.
Jag är inte manisk städare och ingen perfekt/klanderfri förälder absolut inte, men vissa ”gyllene regler” sitter som inprintad i huvudet och skapar dessa krav och ångesten/pressen att inte nå upp till dem.
Om vi tar städningen t ex jag städar inte varje dag och inte ens varje vecka förutom fläckvis. Däremot far jag runt i huset och ständigt plockar och plockar och plockar prylar, disk, tvätt, städar av i badrummet osv osv.
Jag har egentligen sänkt kraven mer och mer för varje barn som tillkommit till familjen och det är väl ganska logisk, man får som mindre tid över till städning, plockande och tillfräschande här hemma. Det känns mer nu som om jag skulle vilja ställa frågan ”How low can you go?” (Ni vet som i den där limbosången). Alltså min gräns för ett fräsch hem har redan passerats, men visst jag vet att det finns många som har det både stökigare och/eller skitigare, men är det dit man ska sikta? Ju skitigare hem desto bättre mamma?! Stämmer det verkligen?! I min värd är ordning och reda en ganska god förebild för sina barn, men samtidigt är stressen och det korta tålamodet inte det man vill dela med sig av till familjen, så vart ska man sätta ribban? Någon stans mellan perfektion och fullständigt kaos, men det spammet är väldigt brett för mig i alla fall och känslan av att sätta sig ner i soffan på kvällen i ett rent och städat hem får en verkligen glad nöjd och avslappnad.
Vad gäller att vara en bra mamma hänger ju för mig mycket ihop med att barnen är glad, får mat, har rena hela kläder osv och det är ganska självklart för mig, men sedan har vi det där med att komma ut och leka varje dag. Alltså allvarligt, med en nyfödd som är hungrig typ jämt och som innebär taskig nattsömn och sega morgnar, samtidigt en fyraåring hemma förutom 15 timma i veckan på dagis och ovanstående plockande så kan jag ärligt säga att vi kommer inte ut varje dag. Nästan alla dagar någon liten stund, men nej inte alla. Alltså är det sol och fint då vill man ju inget annat än gå ut och då ha en utevistelse på i alla fall 1-2 timmar, men när det är skitväder ute, man har sovit värdelöst och är dötrött och fyraåringen är helnöjd med att roa sig inne med diverse leksaker, barnprogram, att rita och spela Ipad så orkar jag bara inte ibland och då blir vi inne. Men ändå grämer jag mig och det dåliga samvetet gnager i mig, men varför?!
Som sagt önskar jag kunde sänka kraven på mig själv och ändå känna mig nöjd, glad och stolt över mig själv.
Senaste kommentarer