Igår börjades det med att sättas upp gardiner, stjärnor, ljusstakar och självklart tändes även julbelysningen som sitter runt hela huset. Pappa tillsammans med alla barn i någon form av gemensam nedräkning. Jag är ju verkligen ingen julmänniska egentligen och jag tror att det är för att jag tycker att jag mest stressar upp istället för att stressa ner fram till jul. Känner press över att hinna, att det ska bli perfekt, att alla ska få vara nöjda och glada och att alla julklappar ska bli bra. MEN jag har verkligen blivit bättre efter alla dessa år med en man som är helt lyrisk över jul och julpynt och julstämning så smittar det liksom av sig att bara titta på honom hur han som barnen blir hysteriskt lycklig över att få tända julbelysningen runt huset……som dom har väntat 🙂
Alvins söta gardiner med tomtar och pingviner.
Om jag inte kommer ihåg fel så när jag var liten så for vi ofta runt och firade jul med släkten och något år var vi hos min kusin Annette som är (vi säger så här för att vara snäll ;)) några år äldre en mig och då hade småbarn. Denna lilla kille fick om jag inte kommer ihåg fel ett par ”stövlar” i julklapp och den reaktionen och besvikelsen över dessa stövlar glömmer jag nog aldrig. Självklart fick han andra presenter också som han var jättenöjd med, men just dessa stövlar kastade han åt sidan och hade ingen som helst förståelse för varför han fick, men då var han ganska liten å 2-3 år eller nåt sånt. Egentligen en ganska normal reaktion för en unge i den åldern, men en sån reaktion från ett barn, att se den besvikelsen skulle nog för några år sedan kunnat få mig att få någon form av panikattack, men idag tror jag inte att jag skulle bry mig så mycket, men å andra sidan har vi otroligt tacksamma och glada barn som sällan eller aldrig har klagat på något dom fått, eller så är det det att dom alltid fått vad dom vill ha för dom har en ”blödig” mamma, det får man tolka som man vill, men NEJ, det känns inte så i alla fall. 😉
Senaste kommentarer