Av hela mitt hjärta

Ibland när man jobbar med ett serviceyrke så kan man ibland efter en hel dag med ”vänligt bemötande” känna sig som om man har #*!!&##!!?! (en massa irritation inombords) många bäckar små får en liksom att tappa tålamodet. Idag är en sådan dag för mig. Man vissar ju naturlitvis ingenting utåt för ”kunden har ju alltid rätt” heter det ju så glatt och ja jo det är klart att så vore det ju helt underbart. Men den sista kunden idag tog liksom musten ur mig. Det var en sådan typ av människa som det bara lyser ”ursäkta att jag finns” och som aldrig kan komma till sak och som man måste lyssna på i 20 min för att förstå vad dom egentligen vill ha hjälp med och inser att dom har kommit till fel plats. Efter att man för 6:e gången försöker förklara det i samma veva som man måste förklara att vi stänger för dagen så far det liksom blixtar, raketer och elaka tankar i hela huvudet. Tack och lov så fick jag till slut personen i fråga att förstå att det var dags  att gå.

När jag väl är på väg hem med bilen, vilket är en resa på ca 30 min så är det tur att jag är ensam. Det blir liksom 30 min avreagering på allt och alla runt omkring. För det första så börjar resan med ett vägarbete och en bilist som tydligen inte tycker sig behöva väja för vägarbetet trots att det är på hans sida vägbanan utan ut på min sida vägbanan bara och tryck ner oss på den sidan i diket, jaja mensan så gör man?! sedan flyter det ganska smidigt tills man i efter en rondell hamnar bakom tantbilen! Tantbilen det är en bil med 4 tanter som sitter och pratar och med en av tanterna som även är förare som måste hålla en konversation med alla i bilen och samtidigt hinna med och titta på dom. Vilket innebär att man inte håller hastighetsbegränsningen och att man gasar lite och sedan i diskussionen glömmer av sig ett tag med gasen och sedan oj! kommer på att man ska gasa igen. Många svordomar vart det innan dom äntligen skulle svänga av. *pust*

Sedan var det dags igen för ett nytt vägarbete och nya köer för att komma ut på en större väg. Det gick i och för sig ganska smidigt, men nog blir man lite irriterad med tanke på att jag till och från jobbet åker igenom 4 vägarbetsområden. Jisses vilken tid det tar att komma till och från jobbet! När man äntligen snart är hemma och bara ska av E4:an och sedan runt rondellen och in i bostadsområdet då kommer hon med stora H!

Hon med stora H det är ingen att leka med det. Det är den där tanten som är någonstans ovanför 80 ”pannor” som har bilbältet hängande ut från dörren fladdrandes och farandes och som har blinkersen på sedan år 1932, -vart ska hon svänga? vart ska hon svänga? Som dessutom bara MÅSTE ligga mitt i fältet som inte på något vis kan visa att eller om dom tänker svänga över huvudtaget! Till slut ser jag helt plötsligt hur tanten på raksträckan börjar veva ner rutan ?! Stoppar ut armen och liksom vinkar förbi mig ?! Jag tänkte precis gasa upp och börja en omkörning då jag plötsligt inser…..Hon vinkar inte till mig att köra förbi, hon vinkar glatt för att hon ska SVÄNGA?! Alltså jag förstår att det kanske inte var standard med blinkers på de allra första bilarna som kom ut på marknaden, kan t o m inse att det var en hel del bilar som kom ut utan blinkers, men för i HEL##!!¤# vi är på år 2012 även en tant på 80 ”pannor” plus borde känna till att det finns blinkers på bilen och att man inte ska ha den på för jämnan utan bara när man faktiskt ska blinka! Har hon med stora H fått sitt körkort i ett Cornflakespaket eller?!

Ja ja slutet gott och allt gott ”tanta” svängde och jag fick komma hem och efter en sådan dag och färd hem med så många olika irriationsmoment så kan jag inte annat en skratta när jag kommer hem. Nu är jag glad, all ilska försvann och gick över till någon form av sarkastisk skrattnoja de sista 300 meterna hem till parkeringen.

Jisses vilken dag! Imorgon kommer en ny och det blir spännande 🙂