Det är inte lätt att både vara flicka och ha ADHD. Inte nog med att det är svårupptäckt med ADHD på flickor i tidig ålder utan när det väl upptäckts och diagnosen blivit satt så är det ändå ingen som förstår vad svårigheten är!
Min flicka har haft problem med skolan redan sedan hon började 1:an. Det vi märkte det på då var att hon ville gärna lära sig, men kunde inte riktigt fokusera och kunde heller inte komma ihåg vad hon lärde sig från den ena gången till den andra. Jag pratade med fröken både i 1:an, 2:an och 3:an, men fröken tyckte att det inte var några som helst problem utan att hon var som alla andra. Till slut i 3:an fick jag nog och tog hjälp av sjuksyster och i slutet av 3:an började man kolla lite på Emelie och först i början av 4:an började man en utredning efter att en skolpsykolog kunde hitta ”lite avvikelser”. I oktober fick jag och dottern för första gången fara upp till Umeå för en utredning för misstanke om ADHD. I november fick dottern nu 11 år gammal äntligen diagnosen ADHD och vi trodde i och med det att nu äntligen skulle hon få hjälp och allt skulle flyta på lite bättre. Ack vad fel vi hade…..
Allt tar en evinnerlig tid och det är väntetider för allt….allt ….allt. Hade man inte tålamod förut så fick man lov att skaffa det nu!
Sedan vad gäller skolan så är det inte bara att få en diagnos och då vet man vilka åtgärder personen ska ha/behöver utan det måste man ju också ha en uppfattning om, det måste finnas resurser och pengar, så finns det inga pengar så hoppas jag att alla har friska, krya barn utan något handikapp, funktionsnedsättningar eller svårigheter för så länge som skolan inte har några pengar eller resurser så sker ingenting.
Just nu sitter vi och väntar på möten med skolan, möten med BUP för att ev börja med medicinering och väntar på arbetsterapin för att få möjlighet till hjälpmedel så det fungerar smidigare både i hemmet och på skolan med hjälpmedel. Dessutom har dottern börjat med sjukgymanastik för att träna styrka, balans, koordination osv som hon har svårt med.
Samtidigt som man som mamma bara vill göra ALLT för sitt barn så sitter man och knappt kan hålla en rak tanke vissa dagar. Man springer in i vägg efter vägg när man försöker prata med alla instanser och skola och Försäkringskassa och allt där till. Tack och lov har jag träffat en underbar vän som gjort samma resa som mig och antagligen 15 ggr värre och hon är min stöttepelare i denna förvirrade och ”nyvunna” tillvaro. Tack snälla Lotta! Du är en ängel!
Senaste kommentarer