Anitha Schulman

Jag står där på den röda relativt nylagda löparbanan. Den är något gummiaktigt i den, som gör att den är mjuk och ger lite studs. Men till utseendet ser det ut som kisskladdig kattsand. Vi ska precis springa ett långdistans lopp. Åtta kilometer ska avverkas för oss som går i femman och sexan. Den snabba tjejen till höger vet jag kommer ta det. Hon vinner alltid allt, men jag tänker att jag har en relativt god chans på en andra om inte tredje plats. Adrenalinet pumpar och jag känner pulsen vid tinningen, käkarna spänner sådär så det brusar till i örat.

Vi har olika startspår och startar med ca fem meters avstånd mellan varandra baserat på våra spår. När det är kanske sextio sekunder kvar till start och vi precis intagit våra positioner kommer den där kompisen fram. Ni vet hen som är snäll ibland och dum ibland.

Ibland är man okej och ibland är man inte det. Jag var säkert den där kompisen med vissa också. Alla har varit den och varit utsatta för den. Man vet inte heller förrän efter ett tag var kompisen står idag. Är jag cool nog eller en tönt idag?

Hen säger till mig. Allas tider är individuella så det räcker att spurta allt vad du kan på slutet. Du ser ju att ni startar med olika avstånd.

Tajmingen på det där var inget bra alls. Till och med jättedum. Jag blev helt förvirrad. Här hade jag en uppgift som skulle lösas. Ganska lätt – spring så fort du kan. Men istället fick jag ett alternativ, spring fort på slutet. Jag blev helt förvirrad och hen bröt mitt fokus. Man kan säga att jag tappade takten och vissa varv tog jag det lugnare än andra och sista två varven pressade jag allt vad jag förmådde. Men jag var typ tredje sist i mål av åtta deltagare. Inte ens slut vid mållinjen. Då fattade jag att det inte var individuella tider utan precis som jag trott, först i mål.

Jag ser att min kompis står och flinar på sidan av mållinjen. Men kan inte avgöra om det är en kamouflerad okunskap och genans över att hen gett fel direktiv eller rent av överlagt. Ilskan i mig studsar mellan väggarna inombords. Är det min kompis eller mig jag ska vara arg på. Hur ska jag hantera det här. Hur kunde jag vara SÅ dum i dubbel bemärkelse. Fan-i-helvete.

Jag undrar fortfarande vem var dummast jag eller kompisen? Jag kan fortfarande i vuxen ålder känna mig osäker ibland på om jag dumgör saker för min eller andras skull. Vart drar man gränsen och förlorar man inte alltid oftast på det själv? Man får liksom träna på att vara smartego och det är svårt.