Jag kommer på mig själv uttrycka ”bra och duktigt” till Penny i tid och otid. De orden har liksom ersatt rätt. Tänkte – om jag ens tänkte. Att de skulle vara mer motiverande för henne, då hon hela tiden är i en fas där hon vill utmana sig själv och lära sig.
Jag hör mig själv även uppmuntra henne till någon fiktiv ”minitävling” ”ska vi tävlingsspringa fram till gräsmattan” etc. I veckan hade vi middag med ett kompispar med en jämnårig som och Penny gjorde verkligen allt för att få våra ”bekräftelseblickar” när hon gjorde något ”rätt”. Även om vi inte sa ”bra” eller ”duktig” så ville hon checka av med oss. Jag drabbades nästan av lite själväckel. Vad håller jag på med, har hon blivit en bekräftelsetörstande tävlingsmänniska? Eller ”föds” man som det. Har man de instinkterna med sig genetiskt? Vet inte vad jag ska tro. Hon är ju bestämd, envis och egen.
Man ska ju enligt Jesper Juul inte hålla på att säga ”bra” och ”duktig”. Utan snarare identifiera vad barnen gör. Jag ser att du dansar, ja nu tog du upp alla pennorna. osv. För annars riskerar man att fostra en riktig ”bekräftelsebebis”. Som tjej är ju det extra negativt då vi många gånger är så bekräftelsetörstande och osjälvständiga. ”Duktiga flickor” finns det ju helt klart för många av. Självständiga brudar som ÄR självständiga på riktigt och inte praktiserar innebörden när andan faller på finns det färre av. Nu får jag helt enkelt skärpa till mig så jag inte skapar en duktig flicka till. Hur jobbar ni?
Hej jag har en söt dotter och alla vill påpeka detta. Hon har dessutom adhdproblematik (inte utredd men jag vet) och är smart som fan. Jag använder aldrig ordet duktig utan förstärker det goda i henne. Vilken fin kompis du är som tänker så eller åhh vad glad morfar blir för att du gjort det här till honom osv Det viktiga är att se barnets goda handlingar betona just det och berömma det goda. Ignorera det dåliga beteendet så gott det går. Självklart får hon också höra att åh va fin du är i håret eller fina ögon etc. Men det viktiga är inte ytan hos oss människor. Hon tittar i spegeln själv och ser att hon ser bra ut. Svårare och gräva fram jag är en god människa när man är 9 år. Där är vi som föräldrar och nära så oerhört viktiga.
TACK för påminnelsen! Den behövs, för det är SÅ lätt att glömma bort.
Jag försöker kompensera med att säga att jag älskar dem för den de är (använder inte de orden). Säga att jag blir glad när jag ser dem etc.
Hej
Jag har också tänkt mycket på det under min dotters uppväxt – hon är 10 år nu. Precis som du skriver bekräfta händelsen utan att sätta etiketten ”bra, duktig” på den. försöker nu när hon är äldra attbekräfta henne genom att också komma åt känslan där inne ex: du ser glad ut och det såg ut som att du hade väldigt roligt när du gjorde xxx
Själv är jag en bekräftelsejunkie och jag vill inte samma för min dotter 🙂
Hej! Jag har tagit intryck av Juul och jobbar ständigt på det slentrianmässiga ”vad duktig du är”, eller när man får teckningar ”ååh vad fin”. (Istället ”vad roligt det såg ut”, eller ”tack för teckningen, jag blev jätteglad för den!).
Kommer ihåg första gången jag läste det där om att se barnet och bekräfta det genom att kommentera vad det gjorde, istället för att säga ”bra” eller ”duktig”. Det kändes sjukt konstruerat och konstigt att inte berömma, det låg liksom naturligt att berömma! Men med lite övning kändes det snart ganska naturligt. Jag säger fortfarande ”bra” och ”duktigt” till min son, men jag varvar det med att Jesper Juul:a emellanåt. Så länge man försöker, och är medveten om hur en bör göra…