Någonstans faller det mellan stolarna. Det är min uppfattning. Först går man på MVC, mäter mage, lyssnar på hjärtljud, pratar om bebis och förlossning.
Sedan går man i mål! Bebisen är ute! Nu är det klart!
Eller, vänta nu, det är ju nu det börjar.
Och där tar BVC över. B som i ”barn”. M, som i ”mödra-” är ute ur bilden nu. Men varför då? Behöver inte mamman vård längre? Eller samtal?
Efter min första förlossning tog det fram till min andra, som visserligen skedde bara 13 månader senare, innan någon kollade på mitt underliv. Och då var det för att en bebis skulle ut.
Skulle jag inte satt in spiral och gjort cellprov så hade jag nog fortfarande varit oskådad där nere. Det var liksom ingen som pratade om återbesök och jag funkar inte så att jag tjatar om att få lägga mig i gynstolen. Även om jag verkligen kände att jag ville att någon skulle se så allt stod rätt till.
Denna illustration består av pratbubblor mestadels hämtade från kommentarer på Instagram och bloggen efter min förra illustration som tog upp det här med förlossningsskador. Så många delade med sig och ännu fler hejade på när detta ämne togs upp. Jag svarade inte på alla kommentarer, men läste vartenda ord och kände att jag ville göra något mer med detta.
Det behöver inte gå illa, man behöver inte må dåligt, allt kan gå strålande när man föder barn! Men i de fall det inte är tipptopp, oavsett om det är stort eller smått, då ska det finnas något där mellan stolarna som fångar upp! Något som säger mer än kommentaren: ”det är normalt”.
Jag fick veta efter andra barnet att jag fått sfinkterruptur när jag födde första barnet. Andra kom med snitt då jag tappade all tro på vården (och mänskligheten) under den första förlossningen.
Jag sprack överallt, tack vare att jag själv till slut krävde in en sugklocka. Då hade jag känt hur bebisen stötte emot ben varje krystning, men ingen lyssnade. Jag började förlora medvetenhet och kände att ”ungen ska ut medan någon av oss iallafall lever”. Trots efterbesök så sa de att allt såg ”normalt” ut. Max tre gånger hade vi sex på två år och en av dessa blev jag gravid. Jag fick panik; inte igen! Jag hade redan på återbesöket garanterats att få snitt om jag ville ha fler barn, så det var en stor tröst. Några veckor innan det var dags blev jag utskrattad; ”Inte kan vi väl lova ut snitt i förväg och det gick ju bra sist! ” Svart hål. Hotade att kasta mig under en buss någon dag innan bf och beviljades då snitt; i annan stad. Hurra! Inget kunde blivit bättre!
Efter det opererades min felsydda ruptur – och blev ännu värre. Nu kan jag inte gå på toaletten utan att spricka igen, nästan varje gång. Fast, det är ju normalt….
Har skickat ett medelande på insta directen 🙂
Tycker det borde vara obligatoriskt att boka in ett återbesök o insistera på att en undersökning bör göras. När jag födde mitt första barn hade jag ett återbesök på mc men vi pratade bara o jag själv fick välja om jag ville göra en undersökning vilket jag valde bort då det var mycket som var jobbigt efter förlossningen men hade barnmorskan insisterar på att göra en så hade jag gjort det, hade kanske sluppit månader av obehag o smärta. Det gick bort till Slut. Efter andra barnet var det upp till mig att boka ett återbesök men med 2 barn o fullt upp glömdes det bort av mig så hade jag inte haft ett missfall nu i höstas så hade jag nog inte haft en undersökning på ca 3 år snart.
Jag blev totalt söndertrasad när jag födde vårt första barn för 13 år sedan. Jag är opererad 2 gånger och nu kan de ej göra mer pga all ärrbildning. Jag var bara 18 år, idag är jag 31. Jag lider av detta i stort sett varenda dag. Smärtan är bitvis olidlig och hjälpen jag fått är katastrofal!
”Ta alvedon 1h innan sex”
”Smörj in slidan med bedövningssalva” osv. Jag har bollats fram och tillbaka mellan gynekologer men ingen kan hjälpa mig. Under mensveckan går jag på starka smärtstillande för att ens kunna gå. Cykla och rida är inte längre något jag kan göra. Och tro mig, jag har fått höra att det är helt normalt.
Nu gick min förlossning väldigt bra, men min barnmorska ringde upp 1-2 veckor efter förlossningen och frågade hur jag mådde, hur förlossningen varit och så bokade vi in ett besök för återkontroll 🙂 det tyckte jag var skönt! Att det var på hennes initiativ. På återkontrollen berättade jag om en ”knöl” som kommit till efter förlossningen som hon såg till att även en gynläkare tittade på och så får jag avgöra längre fram om jag vill göra något åt den (blev lite konstigt ihopsydd invändigt, därav knölen) så vi bestämde att vi ses igen i vår så att de kan titta på den igen om den finns kvar 🙂 på bvc har vår sköterska verkligen frågat hur jag som mamma mår flera gånger och har även fått fylla i ett formulär som ska fånga upp de som fått en förlossningsdepression. Bra grejjer tycker jag! Önskar att det funkade bra överallt i landet (Bor i sthlm)! Men sen tror jag att man upplever det så olika beronde hur bra/mindre bra förlossningen varit och vilka komplikationer som uppstått, inte säkert att jag hade fått samma hjälp om det varit mer än en lite ”knöl” eller om jag orkat stå på mig då heller. Nu har jag varit tydlig med att jag inte accepterar denna knöl och krävde en ny undersökning i vår, men kanske inte hade varit lika stark vid större komplikationer eller med en traumatisk förlossning i bagaget.