Detta inlägg skriver jag främst på grund av nyfikenhet och genuint intresse för hur ni tänker, jag vill inte döma någon! Alla får göra som alla vill (så länge alla är snälla).
Jag skrev ett inlägg när Åke bara vara minimini och berättade att jag inte tänkte på honom utifrån hans kön än. Det blev ett inlägg med mycket respons och åsikter (läs det HÄR) och nu, fyra månader senare känner jag fortfarande likadant. Jag beter mig inte annorlunda på något sätt för att Åke är pojke, jag tänker knappt på det om jag ska vara ärlig. Självklart är det svinkul att klä honom lite gubbigt ibland och undermedvetet tror jag att hans klädstil ser lite annorlunda ut än vad den kanske hade gjort om jag hade fått en flicka, fast jag är inte alls säker.
Jag reflekterar mycket över hur jag och andra föräldrar, båda i min omgivning och på nätet, pratar om våra barn. Redan som spädbarn kallas många flickor för prinsessor, vackra, fina och jag får många kommentarer i stil med ”vilken liten tuffing” när det gäller Åke. Jag är väldigt noga med att inte kommentera hans utseende så mycket alls. Självklart fattar han varken till eller från nu men jag vill få in vanan, att lyfta fram hans egenskaper i stället för hans utseende och hur han förväntas vara utifrån kön. Tyvärr kommer han bli bedömd och placerad i fack hela sitt liv, så då tycker i alla fall jag att vi som föräldrar kan låta honom slippa utseendehetsen och könsnormerna ett tag till.
Självklart kommenterar vi hans utseende hela tiden när det kommer till vem han är lik (typ alla som vi någonsin varit släkt med) och när han gör något extremt gulligt men jag försöker låta bli att till exempel lägga ut en bild och skriva bildtexter i stil med ”min stilige pojke” eller liknande. På samma sätt försöker jag att inte kommentera till andra som har barn hur SÖTA och FINA de är, särskilt när barnen är stora nog att förstå vad det innebär. Jag anstränger mig för att lyfta andra saker. Det jobbade jag också stenhårt med som frisör, både med barn och vuxna. När jag hade klippt klart försökte jag låta bli att säga ”SÅ FIN DU BLEV!!!”, utan i stället säga typ ”Visst känns det skönt?”.
I många fall tycker jag att man kan se även personer med vuxna barn som kommenterar på bilder ”min vackra dotter” och liknande, och då känner jag spontant, kan vi inte lyfta fram annat än utseendet på våra barn? Mitt fantastiska barn! Min roliga son! Min busiga dotter! Mina omtänksamma döttrar! Min älskade son!
Varför känner vi ett behov att kalla våra spädbarn för prinsessor/prinsar, framhäva deras kön och utseende och alltid få in ord som beskriver hur de ser ut? Varför inte bara skriva ”min dotter”, i stället för ”min vackra dotter”?
Jag vill inte att Åke ska hamna i tuffa kille-facket alls så klart men helst så sent som möjligt. Jag vill lyfta fram hans känslighet, ömhet och alla ”kvinnliga” sidor också. Jag vill inte att han ska växa upp och bli en man som inte pratar känslor, för att män ska vara starka och hårda. Om jag får en dotter, vill jag inte att hon ska känna sig begränsad till att bara vara söt, utan att hon tar plats och får visa alla sina fantastiska egenskaper, i stället för att bli dömd för sin kroppsform eller ögonbrynsform.
Min mamma har aldrig behandlat min annorlunda för att jag är tjej. Jag har fått göra allt hemma, hjälpa till med ved, skotta snö och bakat. Jag har aldrig känt mig som kvinna i den meningen, jag känner mig mer som en människa, som kan göra exakt samma saker som alla andra människor, men som råkade födas med superkraften att bära och föda barn.
Dock har jag ändå så klart mötts av fördomar baserat på mitt utseende och kön och det har stört mig från väldigt unga år.
Visst, jag gillar att bry mig om mitt utseende också men jag trivs alltid bäst i mitt egna skinn. Exakt så vill jag att Åke ska känna sig genom livet.
Hur tänker ni kring detta?
Ni som har fått både söner och döttrar, har ni behandlat dem olika redan från början medvetet eller omedvetet?
Funderar ni kring utseendehetsen och vad ni lyfter fram hos era barn?
Åh, jag drog ”you is smart..”-linen senast idag för min dotter på 12 veckor. Älskar den! Och håller med dig, you is smart 😉
Ska jag vara helt ärlig kan jag bli så trött på detta genussnack. Jag kallar min dotter söt, vacker och ”min lilla prinsessa”, precis som jag säger att hon är charmig, bäst och härlig. Jag klär henne i kläder som JAG tycker är fina (nu medans hon är liten och inte kan bestämma själv såklart) och det kan vara allt från rosa klänningar till blåa bodys. Tycker inte att jag är sämre för att jag ”framhäver” hennes flickighehet ibland.
Och givetvis ska man lyfta sitt barns bra egenskaper och det tror jag de flesta föräldrar gör också, även om man även kallar dom fina/vackra. För det är vi alla och alla borde få höra det också 🙂
Återigen, jag tycker inte att någon är bättre eller sämre, ville bara höra era åsikter! Du är garanterat minst lika bra som alla andra mammor! 🙂 Kram!
Ursäkta om jag uttryckte mig otydligt, menade lnte att jag tycker att du som person uttryckte att vissa föräldrar är bättre eller sämre, utan jag syftade mer på hur ”folk” i allmänhet kan trycka ner andra i sånna här diskussioner. förstår givetvis att du inte menar något illa med inlägget. 🙂
Jag har funderat så länge kring detta och inser att det är svårt att sätta ord på hur en vill vara och hur en tänker kring detta. Jag har nu gjort ett eget försök även om jag tycker att dina ord var väldigt mycket bättre sammansatta och mer strukturerade.
Och nu när jag läst kommentarerna så måste jag säga att jag inte vet om jag håller med om att en verkligen måste säga till sina barn att dem är söt/fin osv. Det finns ju alltid en motsats eller hur? Den upptäcker tyvärr barn alldeles för tidigt.
Men varrföööör? Varför är det så fel att säga att ens barn är fint? Vi är bara människor och ALLA vill känna sig fina. Jag uppfostrar en stark och självsäker dotter som alltid har och kommer att få höra hur vacker hon är. För hon är det vackraste jag vet. Självklart betonar man annat minst lika starkt som att hon är smart och snäll. Men jag blir så trött på när folk säger att man inte SKA säga att barn är fina eller duktiga. Vi är inte robotar utan har alla känslor som måste bekräftas!
Hej! Nu säger inte jag att något är rätt eller fel, utan ville mest höra hur alla tänker! Självklart säger jag till Åke att han är fin och söt men det jag menar mer är att det är viktigt att lyfta fram annat också. Plus att vi har en tendens att tidigt säga olika till pojkar och flickor och jag vill inte att Åke ska höra hur tuff och cool han ser ut hela hans uppväxt, för jag tror att det begränsar honom som person. Jag vill att han ska få höra att han är söt och gullig också och låta honom också vara mjuk och känslig i stället för tuff och cool! Skrev ju även det i min text, att jag vill lyfta fram alla hans känslor, det är väl inget robotlikt med det? 🙂 Jag kan BARA tala för mig själv men jag har hört hela min uppväxt och vuxna liv av folk i min omgivning hur söt och gullig jag är och bara känt mig begränsad och bromsad av det, när jag har en miljard andra egenskaper som är mycket mer talande för mig som person! Kram till dig, jag tvivlar inte en sekund på att din dotter har en underbar mamma och kommer blir en fantastisk person!
Jag förstår hur du tänker och kan hålla med till stor del. En stor utmaning är ju att uppfostra sitt barn till en stark, klok, självständig, kärleksfull fantastisk individ oavsett kön. Å andra sidan älskar jag att klä min dotter i rosa (dock sällan klänning, fruktansvärt opraktiskt på en liten som inte kan gå), jag säger ofta till henne att hon är vacker/söt/fin för att jag tycker det. Lika mycket som jag tycker att hon är duktig när hon vänder sig, när hon står upp eller göra något annat framsteg. Bara för att jag säger att hon är söt betyder inte det att jag på något sätt förminskar henne till hennes kön. Om hon hellre vill leka med bilar än med dockor när hon blir större är det inget jag tänker sörja, inte heller om hon hellre klär sig i klänning än i byxor. Det viktigaste är att hon är stark i sig själv och tror på sig själv.
Jag stör mig hemskt mycket på folk som lägger ut på ex Facebook när dom fått barn att dom fått en prins/prinsessa. Såg nämligen ett sådant inlägg förra veckan och det stör mig ohyggligt!!
Jag har turen att få vara mamma till en fantastiskt klok tjej på 5,5 år och till världens goaste pojke på snart 3 månader. Att min flicka är just flicka blir väldigt tydligt nu då hon endast tar på sig klänning, till mitt stora förtret! 🙂 Men det är i alla fall en tuff och viljestark tjej i klänning som ingen kör över bara sådär, och det tycker jag som mamma känns skönt. Jag hoppas att min son utvecklar motsvarande egenskaper, en mjuk sida där känslor inte är tabu.
Jag ser mitt barn just nu som bestämd, envis, glad och lurig. Sen säger vi säkert tusen gånger om dagen hur guuullig vi tycker att hon är. Men gulligheten tycker jag är en del i hennes personlighet. Hon har flera gånger blivit kallad för ”han” av folk som inte vet, och jag lägger ingen vikt i det. Men det är såå svårt ändå. För 90% av sakerna vi har fått i present är rosa, spets, rosa och spets. Och vi har inte direkt råd att köpa allt nytt, men med det vi köper försöker jag neutralisera ungen lite, haha!
Men jag tänker främst att hon är sin personlighet, inte sitt kön. Jag pratar om och till henne som busig, lurig, glad, envis – inte som hennes kön.
håller verkligen med dig! Som vanligt. Bra och viktigt inlägg. <3
Vi har pratat en hel del om genus här hemma sedan vi blev gravida och kommer förhoppningsvis aldrig sluta. Vi pratar om vikten av att ha alla alternativ möjliga för vårt barn, att kunna ha ”flickiga” OCH ”pojkiga” kläder, leksaker, fritidsaktiviteter osv och att hon själv ska kunna finna sin väg längre fram. Vi säger då och då att hon är söt, men också att hon är tuff. Dock hoppas jag att vi övervägande kommer fokusera på hennes egenskaper mer alltefter hon utvecklas. Konstigt nog stör jag mig på när släkten säger ”är du en söt liten flicka” eller liknande men det är svårt att få dem att ändra sina sätt. Vi får väl försöka göra vårt här hemma och bygga hennes självkänsla så långt vi kan och sen hoppas att det räcker en bit på vägen.
Tips tips tips!
Låna boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två.” Sååååå himla bra bok och den är så lätt och rolig med underbara illustrationer. Boken handlar om genusfällor och genuskrux i vardagen. Jag som känner mig ganska insatt lärde mig så mycket och förvånades över hur mycket jag inte såg fast det var mitt framför mig. Tex att när barn leker med Barbiedockor så är dockan vänd mot barnet för att fixa frisyren och kläder (omvårdnad) medans barn som leker med Batman så flyger han fram snabbt över hustaken och barnet har oftast Batmans rygg mot sig. Så himla intressant och jag satt och läste högt för min sambo som också blev helt paff.
Jag kallar min son för killen och pojken och gubben men trots det tycker jag inte och tror inte att jag kommer göra skillnad i uppfostran mot hur jag hade uppfostrat en dotter. Han är en pojke men både pojkar och flickor är barn. Nu har jag bara varit förälder i lite mer än en månad så så värst mycket uppfostran har det inte hunnit bli ännu. Jag försöker reflektera över vad jag säger och hur jag pratar med honom redan nu. Min åsikt angående att benämna sitt barn som fint eller vackert; Jag ser det inte som att det måste handla om utseende utan att man är fin eller vacker som person. Sedan är det klart att det i många fall kanske handlar om utseende men jag ser inget fel i det så länge man inte glömmer att lyfta resten av barnet. 🙂
Jag tittade igenom min instagram där jag lägger ut en del bilder på min dotter nu och jag är glad att jag faktiskt gör precis så som jag vill utan att tänka på det. Ingenstans stod det något om lilla söta, prinsessan osv utan det står bästa lilla ungen, bästa tjejen, härliga dotter, mammas hjärta osv. Jag är väldigt mån om att mitt barn inte ska bli dömd utifrån sitt kön, iaf inte hemma. Letar ofta könsneutrala kläder, eller ja bekväma kläder över lag liksom. Jag leker med henne ofta och ställer henne i knät och säger att hon är det bästa och starkaste bebisen i världen fast hon inte förstår nu men mina förhoppningar är att hon kommer våga ta plats, väga vara stark och inte bara liten och söt.
Har inte ens barn själv, men detta tänker jag på hur ofta som helst. Som barn kopplade jag aldrig ”fin” som att man var en fin och bra människa i person, utan alltid utseendet. Det är så svårt att bli av med gamla vanor, att säga när brorsbarnet har byggt något med lera att vad FINT du gjort istället för att be hen förklara vad som byggts och hur man kan använda det i leken osv osv.
Så barn ska inte bara berömmas utefter utseendet i sig själva, utan också bedömas utefter snygghet på de saker de skapar. Visst är det dumt? Men inget gör man ju för att aktivt motarbeta barnen, det bara ligger i en att säga så.. Nåt jag försöker jobba på även om jag inte möter barn i vardagen alltid.
Det du sa som frisör att ”visst är det skönt?” låter som ett perfekt exempel på hur något så lite kan göra så mycket skillnad.
Intressanta och viktiga tankar! Jag har ju en liten kille och just detta med att kalla honom för ”cool” eller ”tuff” försöker jag undvika. Jag och min sambo säger nog dock hur söt han är ca en miljon ggr om dagen. Just för att vi tycker det! Har faktiskt inte reflekterar så mycket över det, men det kommer jag absolut göra mer nu efter att ha läst detta . Håller med dig i allt du skriver men visst är det svårt!? Jag vill ju inte att min son ska tro att ett visst beteende förväntas av honom för att han är just kille..