Då var det dags för barnflicka två att lämna oss då.
Kanske att den här, Emeche alltså, kommer tillbaka om ett par veckor men varken hon eller jag vet om vi vill det.
Vi gillar varandra jag och Emeche och hon är väldigt fin med flickorna vilket är det viktigaste.
Problemet är att hon ägnar ca 80 % av sin vakna tid åt att oroa sig över saker som inte hänt.
Då har man inte speciellt stor respekt för livets få dagar anser jag.
Hennes man har det jobbigt nu eftersom han har pollen allergi. Han har fått medicin och varit hos en doktor men hon är så orolig så hon inte sover på nätterna och därför knappt orkar ta hand om tjejerna. Nu när hon själv fått riklig menstruation (jag har varit på Apoteket och köpt medicin) och då går det liksom överstyr. Hon förklarar för sina barn på Skype att hon känner sig trött pga mensen. Barnen som är 17 och 13 år och uppväxta med två föräldrar som är extremt oroliga reagerar såklart därefter. Pappa dålig, mamma dålig = panik.
Jag försöker vara så empatisk jag bara kan samtidigt som jag inte kan dölja min irritation. Kom igen! Mens och pollen allergi och de gråter, svettas och ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna.
Det här måste handla om något annat tänker jag. Trivs hon inte? Har jag gjort något fel? Hon försäkrar att det absolut inte handlar om det och säger att jag ska få ett fårskinn från hennes pappas får om hon kommer tillbaka, bara hon får åka hem NU!
Känner mig maktlös. Inga snack om
att ta det lite lugnt, kanske avvakta någon dag hjälper och jag bokar sen en flygbiljett på måndag morgon….
Nu får vi klara oss själva här hemma. Oroad? Ja, en aning ska erkännas. Men livet är för kort för att vejsta en härlig lördag med sol på tankar om
det nu.
Tack pappa för att du har lärt mig detta.
