Hann klippa mig i dag – jösses, det var verkligen dags. Jag såg att frisören rynkade lite på näsan när hon skulle kamma ut manen och inledde med att säga ”Jaa du, vad ska vi göra åt det här…?” Men bra blev det! Jeanette som jag klippt mig hos i 10 år är en klippa och kan fixa allt.

Nyklippt! Törs inte bjuda på före-bilden...

Frida på Bugaboo var trevlig!

Vill ha – Bugaboo's sprillans nya Donkey!

Papper i all ära, mamma…

…men du vet. Man måste tänka…

…större. Måla med bredare penseldrag, typ. ”Vi sudda bort det sen, de göj ingenting. Visst mamma?”

Bläcksuddigummi, finns det nuförti’n?

I går gick minsann den tvillinghavande 40-taggaren på ” gig”!I vad jag kallar för mitt ”förra liv” som spenderades i skivbranschen så har man tidigare avverkat ett antal sådana här tillställningar. Nu vet jag knappt hur man beter sig på konsert känns det som…

Ett av de band som jag har rest mest med är Primal Scream som igår spelade  i Stockholm. De fick 5+ överallt för sommarens spelning på Hultsfred så jag kände bara att ” Nä, jag bara måste gå! Upp och hoppa från soffan!” – och vad kul det var!

Jättekul också att träffa killarna i bandet – vi har gått igenom en hel del ihop. De mår mycket bättre nu än vad det gjorde för 8 år sedan kan man säga… Att sångaren Bobby snart fyller 50 är ett skämt. Han ÄR rock n’ roll hela han. Träffade så många gamla vänner från branschen så det var verkligen en höjdare från en nostalgiker som mig….

Backstagepass - precis som gamla tider!

Fina Andrew som hade blivit alldeles... eh, normal!

Alltså. Erikshjälpen här i Väners i dag: fantastico!

Kolla!

Ett styck bobbycar, illrosa och i superskick – 55 kronor, en liten nybörjarcykel, aningens rostig men fullt funktionell – 125 kronor, gummistövlar och kläder till Doris och maginnehållet – en knapp hundring, samt en blandad leksakskompott för drygt en halv (hundring).

Mycket mycket nöjd med dagens skörd.

”Man får inte. Men man kan!” Denna omständighet upptar enormt mycket tankverksamhet hos vår lilla tjej just nu. Man FÅR inte köra mot rött ljus. Men man kan! Man FÅR inte springa ut i gatan. Men man kan! Man FÅR inte gå och lägga sej utan att borsta tänderna. Men man kan! Och så vidare. I all oändlighet. Jag antar att det är nån slags strukturering av sin verklighet hon sysslar med, att hon precis upptäckt att man faktiskt KAN göra saker som mamma och pappa – eller polisen, som hon också hänvisar till allt som oftast; vet inte om vi skapat en auktoritetsfruktare eller en rättshaverist? – säger att man inte får.

Men det är ändå inte ofta hon ger sej på saker som hon vet att hon faktiskt inte får göra. Hon viker inte en tum från trottoaren när vi är ute och går, hon har aldrig ritat på något annat än papper, hon ger sej aldrig i väg när vi är i affärer, hon klättrar inte upp på konstiga höga grejer, hon springer inte in på grannarnas tomt och gör inte medvetet sönder prylar eller slår sina kompisar.

En förklaring är att hon är förnuftig, en annan att hon är försiktig/räddhågsen, min favorit att hon är väluppfostrad. Möjligen är det en kombination av alltihop.

Oavsett är det ett himla sympatiskt drag, och lite payback kanske, om man nu överhuvudtaget kan resonera i så ologiska termer, för en hyfsat jobbig bebistid som i princip gick ut på att få en överaktiv och övertrött unge att förstå att även hon behövde lite sömn nu och då.

Sömnharmoni. En vanligare syn nu än under bebistiden.

Satt och bläddrade igenom reklamen med en snorig, ritande, trallande Doris jämte mej och ett totalhavererat kök i blickfånget. Dammråttorna rullar, tvätthögen växer, orken tryter, men just där och då for lyckokänslorna igenom kroppen som varma glada strömmar: Här sitter vi, jag och världens friskaste, finaste, envisaste treåring, i vårt eget lilla hus, i vårt eget stök, och har det så in i bänken BRA bara. Sen dagis drog igång igen – om det är en tillfällighet eller inte låter jag vara osagt – har trotstrollet dragit sin kos, kanske inte totalt, men i alla fall till en stor del. Och då kommer de där sidorna hos min lilla tjej fram som jag älskar och är så stolt över att jag nästan går i bitar: att hon darrar på underläppen av medkänsla när hon ser på barnprogram där nåt litet djur eller barn råkar illa ut på ett eller annat sätt, att hon med sin varmaste röst säger ”Mamma, du är så GO’”, att hon kan rita bilar som har tydliga likheter med bilar, att hon skrattar så hon kiknar åt sina egna treåringsskämt och att hon helt enkelt bara är DORIS, i all sin charmerande myckenhet. Och jag vet att alla tvåbarnsföräldrar-to-be ställt sig samma fråga, men seriöst – HUR ska man kunna bereda lika mycket plats i hjärtat för barn nummer två som för sitt fabulösa första? Jag längtar efter att bli överbevisad i min intuitiva ”det är totalt omöjligt”-känsla.

Fabulös. I alla fall i moderns ögon.

Doris ska sopa gatan. För detta krävs tydligen ”sinaste känningen” (även nödvändig när man till exempel åker till Hornbach, som på bilden).

Kläs på, spanar in sej själv i spegeln, ler nöjt.

”Jag är jättesin.”

Kollar lite till.

”Jag är alltid jättesin.”

Många har varit på pucken redan, men när man erfar nånting själv blir det liksom extra påtagligt: Det här med tjejstorlekar vs killstorlekar.

Var en repa på Lindex i dag för att i första hand shoppa upp mej på trosor till treårsrumpan (själv har jag lagt ner allt vad shopping heter i väntan på det-där-som-en-gång-var-min-kropp).

Passade samtidigt på att kolla efter baströjor till den lilla. Och hittade ett par tre fina, både på tjej- och killsidan. Men jag behöver väl knappast tala om att 98:orna på killsidan oftast var större än 104:orna på tjej? Nä, precis. Suck.

Ursprungsdebatten hittar du här. Intressant diskussion i kommentatorsfältet!

Hej! Jag är 104 centimeter mätt i rosa men 98 i blått. Okej?

OJ vad gravid jag blev på bara en vecka. Kanske var det i vecka 27 det hände förra gången också? Jag minns inte. Oavsett känns det hyfsat tungt att behöva vara (minst) så här stormagad, stentrött, konstantkissnödig, hyperlabil, ondryggad och konditionsbefriad i sisådär tretton veckor till. Nån sa uppmuntrande att det nog bara är en extra krävande tillväxtfas bebisen går igenom just nu och jag klänger mej fast vid de orden som en drunknande vid en livboj. Det är en fas. Det lättar. Precis som treårstrotset. Det går över. (Ja, jag agerar min egen Mia Törnblom.) Och den flerbarnsförälder som säger ”om du är trött nu, vänta då bara tills bebisen är ute” åker på en propp. Jag fattar att det blir tufft. Men om jag tänker på det nu blir jag nog aldrig mänska igen.

En helt annan sak: fatta fint tyg jag shoppade upp mej på på Ikea häromsistens!

Ska bli en väggvepa i inre hallen på nedervåningen så småningom tänkte jag.

Med en dryg månad kvar till treårsdagen är det berömda trotset i allra högsta grad in da house. Hjälp. Och hjälp igen. De här utbrotten alltså. Skrik, gap, tårar och gärna lite slag och sparkar när man inte får precis som man vill är rätt nytt för oss. Och galet jobbigt. Jag antar (läs: hoppas innerligt) att det blir lättare ju vanare man blir, men än så länge tar de på krafterna, de här bråken. ”BAJS på dej, mamma”, ”Ja LILL INTE DET”, ”NÄÄÄÄ, INTE” – där har ni Doris tre i särklass vanligaste meningar just nu. Därför värmde morgonens telefonkonversation extra mycket. Jag cyklade till jobbet innan lilla fröken behagade vakna så när hennes pappa slog en pling för att kolla läget ville Doris också prata lite. ”Hej mamma! Cyklade du till jobbet i dag? Ja också cykla sen, ja åka bak me pappa. Då ska jag komma till jobbet och älska dej och krama dej. Ja älskar dej, mamma.” Åh. Man smälter ju, det gör man. Min älskade stora-lilla argbigga.