”Kisch å babajs!” Eller bara ”baaaajs!”. Eller det lite mer nyskapande ”bajs majs babajs”. Kiss- och bajsåldern – jotack, den är här nu. Med besked. ”Mamma heter Annakajenbajs.” ”Pastabajs” föredras till middag och vid frågan vem hon tror ska komma och hälsa på är svaret ofta ”bajs”. När hon blir arg – och det är rätt ofta – är det naturliga svärordet ”BAAAAAJS”. Hemma försöker jag ignorera det eller bara fråga ”är det verkligen så himla roligt med bajs?” (och får ett gravallvarligt ”Jaa, mamma” till svar, varvid det är våldsamt svårt att hålla sej för skratt) men i mataffären eller hemma hos vänner är det knivigare. Överlag försöker vi dock att inte fästa så stor vikt vid allt bajssnack och hoppas att det går över. Till konfirmationen åtminstone.

Passande. Borde kanske legat i tomtens säck i år.

Villa Villekulla. En egen. Med ”lilla Tommy, Annina. Å Picke”! Fatta glädjen. ”Hä komme Picke langtump, hoppela hoppela hoppsanscha!”

Det allra allra bästa med vårt hus är nog det här:

En egen tvättmaskin! Och en torktumlare! Jag tvättar i princip konstant och har upptäckt att det faktiskt finns en botten även på våra tvättsäckar.

För övrigt är det en del såna här

mijöer fortfarande – men även en del såna här:

Det går framåt, med andra ord. Även om jag tvingats inse att det här

nog blir årets enda gran.

Nästan en hel timme spenderade jag i morse med att leta i lådorna efter ett par skor som lämpar sej för fancyschmancy jobbjulbord (vi ska till julidyllen Råda Säteri i Mölnlycke i kväll – fantastiskt ställe med finfint julbord; dessertavdelningen är to die for). Det lyckades inte helt. Men när jag nästan gett upp och börjat bearbeta scenariot finkjol-och-curling-kängor hittade jag om än inte lackklackarna så i alla fall mina bruna Kavat-jodhpurs. Alltid nåt.

Sen måste jag tipsa lite. Om det finns fler med vällingfixerade barn där ute som i likhet med mej stört sej på vingliga, spretiga flaskställ föreslår jag en tripp till Ikea för ett inköp av fräsiga fruktkorgen Trådig.

Jag gillar’t.

I går kväll vid halv tolv-tiden efter flera timmars manisk uppackning av omkring en miljard flyttlådor (nämnde jag förresten att jag ska bli minimalist närsomhelst nu? Jo, det är sant. Flyttpackning kan ge den typen av grava personlighetsförändringar.) kom jag på det: lussemorgon på dagis! Snortidigt imorrn bitti! I vilken låda ligger Doris pepparkaksdräkt, tro?

Ett halvtimmesrejs senare var dräkten återfunnen och adventsfikat (nåja, snarare frystömningen; fikat bestod av något vaniljfärgat djupfryst - möjligen en halv sockerkaka, ett rör Annas kardemummapeppisar, tre kanelbullar och en flaska jordgubbssaft) förberett.

Mysigt blev det trots allt – fast kallt! I minus nio skreksjöng de stora barnen lussevisor för allt vad tygen höll medan föräldrarna torkade tårblöta kinder och småttingarna förbryllat tittade på. Själv fokuserade jag mest på att få Doris att titta i alla fall lite grann på alla fina lucior och tomtar, men i konkurrens med en livs levande ambulans (eller tutbil som alla spännande fordon med ljud- och ljuseffekter kallas hemma hos oss) gick det sisådär.

Det börjar ofta bra. Och ambitiöst, framförallt ambitiöst. Man ska packa smart. Lådor med teman – hallprylar för sej, sällansaker i en särskild box och dessutom ska man utvärdera varenda pryl innan den packas ner – ”behöver jag verkligen denna?”.

Sen kommer verkligheten ikapp en. Kökslådan blir en köks- och hallåda. Lakanen i sovrumslådan får sällskap av lite lego. De svårlästa kråkorna på flyttlådorna blir allt fantasifullare: ”Doris rum och blandade sygrejer”. ”Soffkuddar och annat.” (?) ”Sladdar till förbannelse och en massa teknikskit.”

Till slut finner man sig själv slänga ner en bordslampa, ett par simfötter, en picknickfilt och påsen med pysselprojekt-man-ska-ta-tag-i-närsomhelstnu i samma låda. Suck.

Jordiska ting. Till glädje och förbannelse. Mest förbannelse när de ska flyttas från ett ställe till ett annat.

Vi har skaffat städhjälp. Jo, det är sant. En liten, rödhårig, lättklädd städhjälp med en märklig faiblesse för klackskor och napp. Riktigt rumsren är hon inte heller, och dessutom paniskt rädd för dammråttor: ”Damm! DAMM! Bott den, mamma! BOTT DEN!”

Rätt värdelös som städhjälp med andra ord. Dock söt bortom förståndets gräns.

På minuskontot: Flyttkaos. Snömodd, särskilt i kombination med flytt. Vinterilsket stresseksem, penicillin och starka salvor. Avsaknad av julpynt. Flyttkaos. Nedbitna naglar. Fina glas som går sönder. Bil som luktar skunk av nåt vi inte lyckas lokalisera. Nämnde jag flyttkaos?

På pluskontot: Huset; vi har ju för tusan ett litet hus! Röj- och rensglädjen (efteråt). Julmusik en masse. Peppisar (Nyåkers! Slår hemmakavlade alla dar i veckan). Utby pizzeria (tur att flytten från stan inte innebär total öken på bra take away – Utby pizzeria är faktiskt något extra med god mat och blixtsnabb service). Och framförallt: min egen älskade rödtott och hennes finfina pappa.

Förresten, jag backar lite på det där om pepparkakorna. Min kompis Marie bakar fantastiska pepparkakshjärtan till sina barn varje år som hon dekorerar flödigt (hjärtana, inte barnen) med silverkulor, nonstop, kristyr och snyggt godis. Jag försökte mej på en Doris-variant i år:

Jag kan inte säga att jag är särskilt stolt över utförandet av själva Doris-delen (min syster sa till exempel ”ja, man inser ju hur bra Marie är på att skriva med kristyr”), men godiset och kristyren pryder sin plats och själva idén är mysig. Först en julprydnad, sen ett (sockerstint) mellanmål.

Med en vecka kvar till husinflytt rensar jag helt logiskt (?) datorn. Och hittar den här

bilden. Den är snart tre år gammal och tagen i Central Park på vår bröllopsresa.

Minnena rasar över mej; myllret, myset, människomängden, maffigheten – vilken stad, vilka möjligheter, vilka upplevelser! Och så vi då, jag och J, mitt i alltihop; vårt förälskade det-är-du-och-jag-mot-världen-och-för-alltid-vi.

Vårt vi har vi än, men nästan precis nio månader efter det att bilden togs tillkom en komponent i vårt vi (ja, vi snackar made in N.Y. – festligt, va?) – och sen dess är inget sig likt. Vi blev föräldrar – och där kan vi snacka resa!

Innan jag själv blev förälder var jag sjukt trött på allt ”inget blir någonsin detsamma efter att man fått barn”-snack.

Nu kan jag enbart sträcka mej till att försöka låta bli att snacka på samma sätt med kompisar utan kids – för inget kan vara sannare. INGET är sig likt. Att bli förälder är omtumlande, krävande, utvecklande, kämpigt – och alldeles makalöst fantastiskt.

Ser jag på mej själv i dag ser jag någon annan än hon på bilden från Central Park. Jag tycker att båda är helt okej, men dagens upplaga är nog lite lugnare, mer prestigelös, inkännande och självsäker. Det är jag glad för, även om det varit en rätt dyrköpt förändring (bland annat tillhörde jag skaran som drabbades av såväl ledsna graviditetshormoner som regelrätt förlossningsdepression).

Än mer fantastiskt är förstås att se sitt barn utvecklas. Det är nästintill ofattbart att vår skojfriska, förståndiga och viljestarka lilla dotter var ett litet bylte för bara drygt två år sen. Nu kan hon berätta i hela meningar om dagisdan, ta på sig tröjan själv, klippa papper med saxen som en vuxen (de hade ALDRIG sett så välutvecklad finmotorik hos någon så liten på dagis, skryt skryt), sjunga tonsäkert och stå på ett ben. (Ja, jag veeeet att allt det här är helt naturligt och inte det minsta unikt för vår unge, men låt för tusan en förstagångsmorsa få förundras lite, va.) (Förresten prickar hon fortfarande i princip aldrig rätt när vi pekar ut bondgårdens djur – hon drar till med ”koscha!” eller det vagare ”eh!” på varenda kreatur, så jag hyser inga illusioner om att jag fostrar ett geni eller så.)

Hursomhelst – det ska bli galet kul att  hänga med på hennes fortsatta utvecklingsresa.

Skojfrisk, förståndig och viljestark i all ära, men hennes mest framträdande drag är måhända avsaknaden av en egenskap – tålamod. Här vill hatten inte komma på huvudet riktigt så snabbt som Doris vill.