Victorias Stil

Hej fina♥

Mina planer att åka ner en sväng på stan och kika lite i butiker fick jag styra av. Jag fick plötsligt så ont i magen, kraftig molvärk och intensiva sammandragningar. Jag känner mig så ledsen och less på att ha den här oron konstant, för den försvinner aldrig. Jag känner mig bara så himla begränsad och orolig för hur jag ska må och orka när det väl är dags för en förlossning. Att hela tiden gå runt och vara orolig tar på psyket, jag är såklart otroligt tacksam för varje dag han är kvar men det förtar inte min oro som jag går med hela tiden. Mina sammandragningar har jag gått med i veckor nu, så det är klart att kroppen känner av det och tar stryk. Jag vill ju kunna ha min energi och ork när mini väl kommer, men kommer jag ha det? Jag var så otroligt glad och tacksam över att jag hade mått så bra under denna graviditet fram tills jag ramlade i trappen, innan dess var det en oförskämt och lättsam graviditet. Och jag tyckte så synd om alla jag läste om som hade tuffa graviditeter. Nu kan jag bara känna att jag fick en rejäl käftsmäll tillbaka för att jag kände så. Det är så märkligt att jag ska behöva gå igenom alla dessa känslor av oro 10 år senare igen. Räckte det inte med att jag skulle göra det en gång? Om jag ska se det positiva i det hela så har jag iallafall min man på hemmaplan och inte i Afghanistan som han var då. Mina barn är äldre och förstår bättre vad som pågår, men i och med det så blir det också en oro även för dom. Nu förstår dom ju faktiskt vad som händer och är mer delaktiga. Min äldsta son Hugo frågade barnläkaren på sjukhuset om hans lillebror skulle överleva om han kom nu? Förstå att behöva tänka och känna en sådan oro. Hugo har varit den som har tjatat på oss i flera år om att han önskade sig ett syskon till, så när jag väl berättade att jag var gravid så blev han så himla glad. Han är den som har pratat med lillebror och klappat på magen varje kväll sen dess. Så himla gulligt♥

Så hur orkar man att gå så här dag för dag?

Jag vet ju att jag måste och jag försöker verkligen att vara stark för allas bästa men det är verkligen inte lätt. Ibland behöver man bara få skriva av sig lite av sina tankar så känns det oftast mycket bättre. Och med min familj, vänner och er som bryr sig så känner jag mig långt ifrån att vara ensam i detta. Det är jag otroligt tacksam för♥

Nu kom Jonte hem från skolan och jag ska fixa lite mellis till oss innan jag går ut en stund och sätter mig i solen.

Visst gör solen och ljuset magi med både kropp och själ. Njut av dagen och glöm inte trycka på ♥ om du gillar inlägget.