Är verkligen att komma ut i naturen och få frisk luft.
Något som jag har varit alldeles för dålig på att utnyttja under mina 6 månader som mammaledig.
Något som jag hade en längtan efter när jag var gravid och orörlig med en fraktur i svanskotan.
Varför kommer det då sig att jag inte tar mig tiden att göra något så enkelt som att gå ut när det får mig att må så bra?
Mitt svar blir då stressen att hinna göra allting när Enzo sover. Att hinna städa, jobba, fixa med allting som jag inte hinner med annars.
Jag känner att det är dags att börja prioritera rätt saker och göra det som får mig att må bra.
Ta en sak i taget. Inte stressa. Dra ner på alla krav som jag har på mig själv. Våga be om hjälp.
Ensam är inte alltid stark men tillsammans är vi starka.
Från kvällens promenad. Magiskt!
