Victorias Stil

Här kommer del två om de jobbiga veckorna som jag fick spendera på sjukhus när jag väntade vårt andra barn och mannen var i Afghanistan på tjänsteresa. Du kan läsa det första inlägget här om du missat det.

De första dagarna jag låg inne på sjukhuset och allting började så ringde min man, jag låtsades som ingenting, att allting bara var bra. Jag ville inte oroa honom som var i ett annat land. Han kunde ju inte bara åka därifrån, han var fast där tills dom alla skulle resa tillbaka och det visste jag. Just därför valde jag att inget berätta, jag ville inte att han skulle behöva känna den oron alla de dagar som jag fick gå och göra. Jag ville bespara honom från det och låta honom ha det så bra han kunde under tiden han var där. Jag visste att han skulle bli förkrossad av tanken annars, att inte kunna ta sig hem till oss. Men efter någon vecka så pratade han med sin syster när han inte fick tag i mig, och hon berättade då vad som hänt. Han blev såklart ledsen av tanken att inte få vara närvarande när hans andra barn antagligen skulle födas. Men han kunde inget göra. Vi höll kontakten flera gånger per dag. Ovissheten att inte veta när lilla J skulle födas var enormt påfrestande både för han och mig.

Dagarna gick och jag var kvar på sjukhuset och hade min mamma där som stöd och sällskap. Varje dag gick fruktansvärt långsamt och allt var som en jäkla mardröm som jag ville vakna upp ifrån. Jag önskade inget hellre än att ha min man och vår son Hugo hos mig. Men ingen av dom kunde vara med mig och det var verkligen hjärtskärande i den situationen jag befann mig i då. Jag är så tacksam att min mamma fanns där för mig, jag vet inte hur jag hade klarat det annars. Det var så fruktansvärt tufft och jag grät flera gånger om dagen minns jag och bara hoppades på att få komma hem och få vara med min son framförallt som jag hade så dåligt samvete för. Det gjorde så ont i mig att inte få vara tillsammans, han var ju liksom min lilla mini människa som var så himla mammig och kärleksfull. Just där och då kände jag bara att antingen så får bebisen komma ut eller stanna kvar tills det är dags, bara jag fick åka hem till det barn jag redan har. Det var så frustrerande att varje dag få ett glädjande besked om att jag kanske skulle kunna få åka hem då allt lugnat ner sig för att några timmar senare få kraftiga värkar igen som gjorde att jag var tvungen att stanna kvar. Ingen läkare vet vad det berodde på, varför allting startade som det gjorde.

Tids nog så började det hela glesa ut alltmer och jag kände att jag så starkt ville hem och tjatade mig till en permission för att få åka hem till min son. Jag fick ett JA till sist och jag var såååå lycklig, det kändes som en befrielse. Men jag fick stränga ordinationer om att ta det lugnt och vila mycket, och minsta lilla tveksamhet så skulle jag åka in igen. Jag svarade glatt att absolut det fixar jag. Så sagt och gjort så fick jag komma hem till min älskade lilla människa, som jag hade saknat ihjäl mig efter. Kan inte med ord beskriva hur himla starkt jag kände över att vi två fick vara tillsammans igen. Så mycket kärlek som bubblade i hela mig. Vi hade några dagar hemma ihop och bara myste, även om det var svårt att vila och ta det lugnt så kändes det så bra att få vara hemma, i mitt egna hem.

Nu var det bara en dag kvar innan F skulle komma hem, han lyckades ta sig med ett tidigare flyg än vad som var planerat. Och ingen var gladare än oss. Allt jag kunde tänka på var att han skulle få hinna hem och vara med när hans andra barn kom till världen, för vem vill missa det?

När han plingade på dörren så var det många glädjetårar som kom för oss alla. Det ögonblicket är svårt att återberätta. F han bara vara hemma i någon dag, innan jag ropade från toaletten att jag tror att vattnet gått. Vi ringde in direkt och det var bara för oss att kasta oss in i bilen och åka in till förlossningen på Huddinge. Väl där blev vi väl omhändertagna och jag kände mig alldeles lugn när jag nu hade F vid min sida. Det kändes så självklart att lilla J väntat in sin pappa som skulle få vara med under förlossningen. För nu var jag i v. 33+0 och det gick inte längre att stanna upp det hela sa läkarna.

Värkarna tilltog nu väldigt snabbt och jag hade så satans ont, för herregud vad ont det gör när värkarna är som kraftigast. Det är tur att man glömmer för just där och då så tänkte jag aldrig mer, vad har jag gett mig in på. Jag använde mig av lustgasen för att andas mig igenom värkarna, men det var bara det att jag fortsatte att andas in lustgasen även när värkarna gick ner. Så jag svimmade av och vaknade till att sköterskan står och klappar mig på kinderna och säger Victoria, Victoria vakna. Sköterskan sa att du måste vara med här i värkarna, och inte andas in när du inte har värkar. Jag svarade ilsket att jag har ju det, hon sa nej jag ser här på kurvan när det går ner.. Attans tänkte jag hihi.. Rätt kul att tänka tillbaka på mitt i allt det jobbiga. Efter det bad jag om att få epidural och det fick jag ganska fort. Det kändes som en befrielse och jag kunde nu andas ut ordentligt utan att det kändes som att jag skulle svimma av smärtan. Det blev sen eftermiddag och det tryckte på ordentligt. Jag kände att jag verkligen behövde gå upp för att kissa och ringde på klockan. Jag hann bara ställa mig upp och då kom första krystvärken och det kändes som att han skulle ramla ut på golvet, huvudet var på väg ut och jag stod upp. Dom hjälpte mig snabbt för att lägga mig tillbaka i sängen och på andra krystvärken var han ute. För att vara exakt så kom han till världen 17:39, vägde 1976 g och var 46 cm lång. Han var så himla liten och söt, med mörkt hår och blåa vackra ögon. Alldeles alldeles perfekt. Smärtan var som bortblåst och vi kunde inte vara lyckligare som fick vara med om förlossningen tillsammans, som en familj.

Hade så gärna velat dela med mig av flera bilder på min lilla skatt men har bilderna i en annan dator så jag bjuder på denna bild just här och nu.

Tryck gärna på hjärtat om du gillade inlägget. Kram V