Victorias Stil

God Morgon! 

Jag vaknade helt kallsvettig av en sån himla verklig dröm. Jag var mitt uppe i värkarbetet och förlossningen var nära. Jag hann liksom tro att det var sant innan jag förstod att det bara var en dröm. Så konstigt hur man kan drömma så verkliga drömmar så man tror att det är sant när man vaknar. Jag tror att alla mina tankar och funderingar kring att jag var inlagd flera veckor fram och tillbaka med andra barnet har påverkat mig mer än jag tror. Det var en otroligt jobbig tid, Jag var dessutom hemma ensam med en 1, 5 åring då mannen var iväg på en tjänsteresa i Afghanistan där han hade fått ett spännande jobbuppdrag. Han frågade mig såklart innan om jag tyckte att det kändes ok att han åkte och jag svarade ja på en gång. För inte trodde jag att allt skulle sätta igång medans han var borta, det kunde jag aldrig ens drömma om. Det kändes väldigt långt borta, bebisen kommer inte att komma så mycket för tidigt sa jag till honom. Sagt och gjort så begav han sig och där skulle han vara i ca 1 månad, på svenska basen. Jag var då i v. 28 och var hemma med Hugo som var världens charmtroll och så himla go liten människa, men aktiv som dom är i den åldern. Vi hade några underbara dagar bara han och jag, men en dag när jag satt med honom på golvet i vardagsrummet och lekte med honom på min rygg så kom en värk från ingenstans. Jag tänkte först att jag bara inbillade mig och att det bara var magkramp men de kom regelbundet med bara några minuter emellan och gjorde ont. Jag var helt lugn och ringde då min mamma och berättade hur läget var. Hon var inte lika lugn som mig, så hon i sin tur ringde mina svärföräldrar och svägerska. Min svägerska var på väg hem från jobbet och la sig i bussfilen för att hon greps av en panik att skynda sig till mig då det var köer, min mamma lät väldigt orolig för mig så hon blev såklart väldigt stressad. Så kort därefter var hon hemma hos mig och vi åkte in till Södertälje förlossning. Jag fick komma in för en undersökning på en gång och hon tog hand om Hugo under tiden. De konstaterade snabbt att jag redan var öppen 4 cm och att värkarbetet var igång på riktigt. Läkarna gav mig sprutor med bricanyl för att försöka stanna upp det hela och så fick jag kortison spruta för att påskynda lungmognaden ifall att bebisen skulle komma. Det blev full fart hos läkarna och jag var chockad så hade liksom svårt att känna någonting överhuvudtaget, allt gick så fort. Vi fick åka vidare till Huddinge sjukhus där jag blev inlagd för att hålla koll på värkarna som började att avta och blev glesare istället. Jag var uppkopplad hela tiden och övervakad, men det kändes tryggt att vara på ett sjukhus där neonatalen fanns så nära och där dom är så pass skickliga på just för tidigt födda barn. Jag låg inne på sjukhus till och från i nästan 3 veckor i strikt huvudstupa sängläge. Jag fick ligga med dropp. Hela den tiden är som en dimma för mig. För värkarna gav inte med sig helt. Jag hade min mamma som kom och sov med mig på sjukhuset, för att vara närvarande och finnas där som stöd, vilket var helt fantastiskt att inte vara helt ensam. Min son Hugo var hemma med farmor och farfar som tog väl hand om honom. De kom och hälsade på mig varje dag i princip. Tyvärr fick vi oftast ses i cafeterian eftersom att jag låg på en avdelning där det var extra noga att försöka undvika smittorisker med virus mm som gick då. Så vi sågs i cafeterian och fick kramas och mysa tillsammans, det var höjdpunkten för mig att träffa min son när han hälsade på mig. När vi skulle skiljas åt så höll han krampaktigt i mig och blev så himla ledsen och förtvivlad, och jag likaså. Så mina värkar blev ofta direkt efter så kraftfulla att det startade direkt igen som de genast fick stanna upp. Där ser man hur mycket stress och känslor kan påverka kroppen. Jag ville just då bara komma hem till min lilla älskling som var hemma utan varken mamma eller pappa. Jag vet att han hade det super bra hos sin farmor och farfar men det tog inte bort mitt dåliga samvete att jag inte var hos honom. Mammahjärtat gjorde så ont just där och då.

Nu kom jag in på något jag inte alls hade tänkt att skriva om. Skulle bara berätta om min verkliga dröm för dig och önska dig en härlig dag.

Vill du veta mer om hur det gick sen därefter? Så kan jag skriva ihop ett inlägg om fortsättningen som följer…

Kram V