Fick i efterhand veta att de fina hjärtljuden som de fick in på bebisen uppe på op var samma som min puls och läkaren hade inte kunnat palpera hjärtfrekvens i navelsträngen. Jag är oerhört glad över att missa detta så jag kunde sövas trygg. Hade haft fullkomlig panik annars, sövas och inte veta om jag skulle vakna upp till en levande bebis.
Har också fått höra av flera olika personal att det var min handlingskraft där varje sekund räknas troligtvis bidrog till att han klarade sig så bra, känns skönt att veta.
Ska skriva mer om bebisen för att minnas de här första dagarna men allt är lite turbulent just nu. Han mår bra och är det sötaste som finns iaf!
