Nu är det en vecka sedan vattnet gick. Det känns både som alldeles nyss och som en evighet sen.
Fick tipset av en prematurmamma att skriva dagbok för att kunna bearbeta i efterhand. Så det känns bra att jag dokumenterat mkt då dagarna flyter ihop och det är svårt att minnas alla olika bud.
Enligt relativt pålitlig internetkälla startar förlossningen inom en vecka för 50-60% efter PPROM (Prematur vattenavgång) men jag tillhör inte dem. Känns bra att min kropp vill hålla kvar den lilla lilla personen därinne. Vi utgör en stabil trojka i det här rummet, bebisen som kör sin grej därinne trots väldigt lite vatten, jag som ligger platt och inkuberar samt C som är inkubatorskötare.
Jag har försökt leta info om varför det blivit såhär och plöjt en del vetenskapliga studier. Jag faller inte inom de vanligaste riskfaktorerna som tidigare PPROM (två fullgångna graviditeter), rökning (ingen nikotin alls), låg utbildningsgrad ( vilket jag antar är en multifaktoriell risk men har typ 420hp och en magisterexamen), infektion (odlingar visar inga tecken alls på det).
Viss ökad risk vid hög materiell ålder (41 i mitt fall) samt om det var långt mellan denna graviditet och senaste (8,5 år sedan sist) kunde ses i nån studie. Men ofta är det bara så att man inte hittar någon anledning, som i mitt fall.
Hursom, jag har börjat vänja mig vid situationen, vid dagens rond bekräftade läkaren att jag kommmer vara här tills bebisen är ute, de verkar inte tro att den kommer fixera sig. Men vem vet, de trodde inte att den kunde rotera utan vatten heller men bebin verkar inte riktigt förstå sina begränsningar.
