Jag känner hur jag blir starkare fysiskt varje dag, Idag tog jag t-banan en station till vc, för omläggning av såren, och det gick så bra. Känner mig vinglig i kroppen och ingen bålstabilitet men jag blev varken skakig eller yrslig på vägen. Och såren är nästan läkta nu, behöver troligtvis bara en omläggning till. Att känna mig starkare fysiskt gör det lättare att ta hand om den mentala biten. Jag gråter fortfarande när jag tänker på hans födsel eftersom det är så ogreppbart. Pratade med en tjej på fb som också varit med om ett urakut sovsnitt och hon beskrev det som att ”jag fick göra en akut bukoperation och min man fick en bebis.. av någon” och jag känner verkligen igen mig i det. Men samtidigt känns det, iaf stundtals, mindre som en avgrundsdjup sorg att tänka på.
Lilla bebin verkar må strålande förutom lite krånglig mage troligtvis pga att jag fått antibiotika. Han växer så det knakar, idag vägde han 2440g, födelsevikt 1930g. Så nu ska vi inte sondmata varken lika ofta eller mkt utan låta honom bli hungrig för att lättare amma. Vi tragglar på med den biten men tycker han verkar ha fattat galoppen senaste dygnet. Och han får i sig mer än vi trott med tanke på att han blivit så tung.
Det känns skönt att inte vara så bunden till klockan längre.
Men det går iaf framåt. Jag är pigg emellanåt, känner att jag hela tiden anpassar mig mer till livet utanför sjukhussängen.
