Vattnet som gick

Vi är hemma sedan 4 dagar. Det har också varit omtumlande och väldigt märkligt att vara i sitt hem efter 5 v på sjukhus. Men skönt. Fortfarande saker som skulle hunnit fixas innan bebisen kom som inte hann göras men vi försöker bara gå runt just nu så det får vänta.
Första dagarna var min kropp i sämsta skick nånsin. Sängliggande flera veckor, en kraftig infektion, sömnbrist etc gjorde att jag knappt kunde vara uppe utan att bli skakig och kallsvettig.  Sov mellan varje matning (som fortf är var tredje timme) och grät över allt. Det har blivit lite bättre nu iaf. Men såren de öppnat upp i snittet har vätskat och behövt läggas om dagligen men nu har det äntligen börjat bli bättre så jag hoppas verkligen att det läker nu, det skulle kännas som ett avslut av allt min kropp varit med om.
Det har gjorts så mkt mot min kropp under så många veckor som jag inte velat men bara behövt göra, sånt som gjort ont, varit obehagligt och läskigt. Jag vill ha kroppen ifred nu för att börja läka för att orka ta itu med bearbetning av allt som hänt, allt som aldrig blev och det som kunnat hända. Jag kan inte alls känna att jag fött barn, det hände så snabbt och jag var sövd och därefter var vi separerade en hel del, jag känner att det påverkat anknytningen. Men jag vet att det kommer, det behövs bara lite mer tid. Det känns också svindlande att han var så nära att dö, att det står i journalen att det inte fanns pulsationer i navelsträngen, vad skulle hänt om jag inte reagerat så snabbt, om det hänt när jag t ex låg och sov? Klarar inte att tänka på det fullt ut även om det finns som en skugga i periferin hela tiden. Vi ska på ett uppföljande samtal med läkaren som snittade mig, tror det är bra, ska även upprätta samtalsstöd via vc när jag landat lite mer.