Har inte hunnit sammanfatta så mycket kring första bebistiden pga att det är så galet mkt känslor och vet inte ens var jag ska börja. Vi har iaf blivit handlöst förälskade i vår minibebis och försöker komma in i rutinerna med att sondmata, pumpa och allt runtomkring var tredje timme dygnet runt. Vi gråter lite omlott över allt som kunnat hända och allt vi blivit snuvade på men känner samtidigt en våldsam tacksamhet över att det gått så bra ändå. Bebisen sköter sig exemplariskt, andas själv, har vänt vikten uppåt, inte behövt sola etc. Och han är så fin och så liten och ligger hud mot hud med oss så ofta det bara går.
jag har haft väldigt ont i snittet och undrat hur någon vettig människa kan välja detta framför vaginal förlossning, känt mig som en mes som stundtals gråtit av smärtorna när jag försökt ta mig upp. Igår tidig kväll fick jag en fruktansvärd frossa när jag gick upp ur sängen, skakade hysteriskt och grät. Tänkte att det var nog sömnbrist, mjölk som rinner till och smärta som gjorde mig sån. La mig igen med Alvedon och Ipren och efter en stund släppte det. C blev väldigt orolig och ville att jag skulle gå upp till gynakuten men jag ville inte ”vara till besvär”. Men när jag gick upp för att göra mig iordning för natten hände samma sak och då larmade han på personalen som tog upp mig till gynakuten i rullstol. Jag grät för att jag inte ville att mina kollegor (jag jobbar extra får ibland men annars så delar vi personalrum så känner alla) skulle se mig i sånt skick eller tycka att jag var sjåpig. Men samtidigt så skönt och tryggt med bekanta ansikten och jag blev så fint omhändertagen.
Nyförlöst med buksmärta samt temp 38,5 trots Alvedon måste liksom påhittas.
Hade crp >200 och kraftigt ömmande över snittet, undersökningen gjorde vansinnesont trots att en av våra fina läkare var så försiktig han bara kunde.
Jag har endometrit (infektion i livmodern, barnsängsfeber) och infekterade hematom (blåmärken) under huden.
Dessutom ett hb på 85 så inte så konstigt att jag inte känt mig på topp senaste dygnet. Så nu är jag inlagd med intravenös antibiotika och extra smärtis. Lite skönt ändå att jag inte bara var en med som inte kunde hantera smärta men måste bli bättre på att känna efter och ”vara till besvär”.
C är nere med bebisen, han mår så dåligt över att inte kunna vara med oss båda samtidigt. Men jag vill att han är där så mycket det går och jag får åka ner de tre våningarna och hälsa på varje dag!
Fattar fortfarande inte hur mkt skit det ska behöva vara, jag har 2 okomplicerade graviditeter och förlossningar bakom mig men den här lilla sladdisen har jag verkligen fått kämpa för. Och skulle göra det igen och igen för han är värd allt och i slutändan fokuserar jag på att han verkar må bra och det är det viktigaste.
