Idag fick barnen äntligen komma hit! Efter att ha gråtit dagligen och vädjat till personalen om att lösa det blev det verklighet. Det har varit mycket ”vi får försöka lösa det” men dagbarnmorskan som även är enhetsledare här sa imorse att jamen självklart, vi rullar ut dig i hisshallen utanför så får ni hänga, inga problem!
Gränslös lättnad! Vid 13 kom syster och pojkvän plus mina älskade gryn hit och det var helt ljuvligt att få träffa dem. Vi åt glass och kramades och de hade med teckning och blommor. Fick verkligen hålla tillbaka för att inte störtgråta. Så nu fick jag all ny energi jag behövde för att orka ligga här. Vi kommer kunna ses så fler gånger dessutom, inte dagligen förstås men kanske 1-2 ggr/vecka.
Dessutom kom en gammal kollega från förlossningen ner med finfika och berättade att hon hört att jag inte kunde träffa barnen. De hade ordnat så att om det inte gick att lösa här skulle de ta upp mig till ett rum på förlossningen och träffa barnen där. Alltså hur fint?! Är så rörd och tacksam över all kärlek och allt engagemang vi fått den här veckan, av familj, vänner, kollegor och bekanta. Varenda litet ord eller handling, hur liten den en varit har gjort den här vistelsen uthärdlig.
Idag är första dagen på en vecka jag inte gråtit.