Jag såg en video på en bebis som skrattar, jättegullig bebis med ett underbart skratt. Men hen är lika gammal som Bettan skulle ha varit så leendet stannar halvvägs och bröstkorgen värms inte upp som den brukar. Jag känner bara sorg. Att min bebis inte fick bli så stor, hon fick aldrig börja skratta. Vårt hem är som det alltid har varit men ändå är det tomt eftersom hon fattas.
Idag var jag och M på Rusta, vi ska köpa en liten gran som hon ska ha på graven. Hon ska även få en girlang med kulor på. Vi skulle åka dit nästa helg för att göra vinter och juligt hos henne men iom uppdaterade restriktioner går det inte så jag vet inte när vi ska lyckas med det, svårt att veta hur länge det håller i sig. Hennes grav är i min hemstad eftersom vi vill flytta dit någon gång, just nu går det inte då barnens pappa inte låter oss flytta dit. Hon är på samma kyrkogård som min farmor och farfar. Det är långt bort och jag kan inte gå dit när jag vill, jobbigt men eftersom vi inte har någon koppling hit och inte tänker bo här för evigt ville vi inte begrava henne här för att sedan lämna henne. Hemskt.
Jag vet inte ens vad det är jag skriver nu. Jag vill bara ha tillbaka henne. Spola tillbaka året och rädda henne, föda henne levande. Sluppit allt det här mörkret. Undrar om jag får tillbaka mina vanliga känslor någon gång? Det är någonting där inne som är helt avstängt och jag tycker inte om det. Det stängdes av när Bettis dog, det var för mycket känslor så jag kände ingenting istället och det är fortfarande så. Kärleken till barnen känner jag, den känner jag lika starkt som tidigare. Även den till M. Men allt annat är borta, mina känslor har blivit gråa med vissa inslag av färg.
Skrattar gör jag, ofta och mycket. Det är svårt att förklara. Allt är bara annorlunda och jag hoppas på att få tillbaka lite av mitt gamla jag, känna alla färger av känslor igen.
