Livet blir aldrig som man tänkt sig & på två sekunder kan det vändas upp & ner. Från att ha haft en familj till att bli två familjer.
Här är en lista på MINA tuffaste ensamstående moments-
- Saknar man sin partner kan det göra ont att se andra familjer tillsammans. Dom har det man trodde att man hade. Känslan kan dra ner än totalt.
- Man kan inte längre bara ta en promenad på kvällen, eller åka iväg en snabbis. Man får inte ofta den där lugna stunden för sig själv.
- Att vara ensam. Från att ha levt med någon ett tag till att sitta i soffan ensam på kvällen. Det kan vara skönt ibland. Men tanken på att krypa upp i någons famn kommer smygande.
- Behöva höra sitt eller sina barn ropa efter mamma eller pappa. Som om att det är självklart att dom är hemma.
- Ekonomin är inte längre vad den var. Visst klarar man sig. Men måste tänka till riktigt noga innan man köper något.
- Behöva vara ifrån sina barn. Man vill ju ha dom nära sig varje dag. Men det är barnen som går i första hand så man ska inte tänka på sig själv. Man förlorar halva tiden av deras liv!
- Att tankarna om framtiden förstörs. Allt man hade tänkt göra tillsammans försvinner. Alla planer alla resor & mål.
- Man funderar om man kommer hitta någon annan som accepterar att man har barn & vill bli en del av familjen.
Har du något du tycker blev svårast när du blev ensamstående?
Att den andra föräldern slutar bry sig
Det svåraste är att vara både mamma och pappa när man är ensamstående. Fostra dem rätt, hinna med allt som ska göras hemma, handla och ha tålamod till allt. Inte flippa ur när de driver en till vansinne. Ta den ena till läkarn när den andra inte är på humör att följa med. Finns 1000 saker som är svårare när man är ensamstående men kämpar gör man till sista andetaget.
Att vänner som är i en familj säger att det är viktigt med egentiden och gärna vill att man tar barnvakt, bara för en kväll för att hänga när det passar dom. Men dom förstår inte riktigt känslan av att man varannan vecka inte får se sitt barn för något man själv inte valt.
Då känner man sig väldigt ensam.
Allt tid men sonen är otroligt värdefull!
Sen tror jag det är viktigt att engagera sina barn i vardagen för att underlätta för sig själv, för att ge barnen självkänsla och för att umgås. Mina barn hjälper mig att laga mat, de sorterar sin tvätt själva, de hjälper till att städa (har en som älskar att dammtorka alla socklar med microtrasa) de planerar vad vi ska äta för mat. Det gör att vi är en ganska sammansvetsad familj faktiskt.
Att gå på toa på offentliga platser med småbarn. Resa oavsett om det är med bil, flyg eller tåg framförallt på grund av min första mening. Handla kan också va en pers men med bra knep som att engagera ungarna i vad alla grönsaker heter och titta i fiskdisken så blir det lättare, vår mataffär säljer korv och då brukar jag köpa en var så sitter de i vagnen och äter nästan halva resan genom affären. Plus att de blir mätta och inte tjatar om allt. Alla saker som innefattar det ena barnet men inte det andra blir svårt, tex läkarbesök, att den ena är bjuden på kalas osv. Men andra föräldrar är väldigt hjälpsamma om man frågar om de kan tex skjutsa barnet som är bjudet om de ändå ska dit. Jag har också haft vänliga människor som hjälpt mig med kläder och möbler osv, perfekt att få en extra overall eller någons regnkläder att ha på förskolan. Jag tycker inte man ska skämmas för att förklara att man har det tufft, folk är ofta måna om att hjälpa. Det svåraste av allt är att inte ha någon som man kan dela alla glada stunder med kring sitt barn. Mitt äldsta har ingen kontakt med sin far och där känner jag en sån otrolig smärta ibland över att ingen älskar honom som jag (barnet har dubbla diagnoser och kräver en del energi men är ju ack så älskvärd). Mina yngsta har en pappa på halvtid och vi kan dela glädje och oro på ett annat sätt, det är mycket mer befriande.
Jag har precis blivit lämnad av barnens pappa för en annan kvinna . Vi har 3 barn 5år, 3år och 9mån. Jag är en stark tjej och har alltid varit mycket ensam med barnen och min sambo har drivit sitt företag. De jobbigaste för mig är känslan av att känna sig värdelös och lurad. Jag har gjort allt för denna man i över 10 år och nu blir de jobbigt för barnen är små och jag naturligtvis tror att han ska hjälpa mig så skiter han i det. Jag säger att jag inte orkar då väljer han att gå? Vem för ens så mot sina barn? Jag vet inte vad som hänt med mannen jag bildade familj med och drömde om framtiden. Känner mig då lurad på allt
Hej. Nu är det ett tag sedan du skrev det här inlägget. Hur har det gått för dig? Har det börjat landa?
När jag läste det du skrev kände jag verkligen igen min egen situation. Han har byggt upp företag, jag har tagit hand om allt annat. Varit ensam med barn, ”offrat” min tid. Nu vill han skiljas. Hur går man vidare?
Förstår stt det måste vars en enorm omställning och jag tycker ändå du verkar otroligt stark.
Kram
Jag har alltid varit ensamstående, jag har hittat en kille som är intresserad av mig trots att vi har 4 barn var ❤ de finns alltid någon
Jag är också ensamstående med 3 åriga tvillingpojkar. Det är sjukt tufft. Pappan träffar dom 1 gång i veckan. Jag flyttade innan jag fick barnen så inget socialt nätverk att tala om. Men nu har jag fått hjälp av kommunen. Det är tur att man lever i Sverige när det krisar. Vill säga att ni är så duktiga, ni gör ett grymt jobb alla ni ensamstående mammor. kanske startar jag nån fond för såna som oss i framtiden. Det skulle kännas bra i hjärtat.
Man kan bara göra sitt bästa för dom små guldklimparna och ibland är man på trötthetens yttersta rand.
Stor kram på er alla fantastiska mammor!
Stor kram till dig!
Hej!
Allt 8 punkterna stämmer så väl…
även att tex när barnen är som bråkigast kan man inte be den andre ta dom 10 minuter utan man får ta allt själv…
Du gör det bra! / Magda också ensamstående tvillingmamma 🙂
Jag är ensamstående då killen jag hoppade i säng med visade sig ha en flickvän och döljer sin 1-åriga son för henne och resten av världen.
Det jag tycker är jobbigast är att inte ha någon att dela allt med, ingen som vill veta vad han har gjort under dagen och alls framsteg. Att ha varit ensam om alla skrikiga dagar, nätter och att då inte ens kunna gå ut en stund för att slippa höra på skriket.
Nu har även folk börjat kommentera om att jag kommer ha svårt att ge honom syskon (som om inte jag gråter över den tanken varje kväll?) och att aldrig ha någon där om kvällarna. Hör hur många tjafsar om att dom bara fått en timme för sig själv en dag, jag skulle drömma om att få en halvtimme varje dag!
Att ha ALLT eller INGET är tuffast. Och att aldrig vänja sig vid tanken på att ha det just så…
Jag har min dotter på heltid då hennes mamma bara stack för 2 år sen. Det finns många tankar av det du skriver som jag med känner igen . Samt Att Jag Har Rädslan Att Kanske Alltid Kommer Att leva ensam.
Jag är inte ensamstående och tackar varje morgon och kväll för att jag inte är det!
Min man arbetar mycket (hemifrån) men innan han sätter sig så frågar han om läget är under kontroll, han promenerar med hunden, låter mig duscha lite snabbt, ger mig en kopp kaffe i all hast innan jag beger mig till dagis för lämning av den stora. Jag kan ibland beklaga mig över att han inte gör ett skit, men när jag sätter mig och funderar så gör han allt det där lilla som får vår dag att snurra. Nu skriver jag inte detta för att smeta det i ansiktet på dig utan för att jag beundrar dig, och alla andra ensamstående där ute, så otroligt mycket! Verkligen. Heja heja er!!
Alla framsteg.
Första ordet, första stegen osv. Ingen att dela lyckan med..
Det gjorde ganska ont.
Är ensamstående på heltid sedan graviditeten så…
Jag tycker saknaden av barnen är jobbigast. Då jag bara ser dom varanan helg. Det är knäckande.
Heja Malin! Du och alla andra ensamstående föräldrar gör ett det fantastiskt! All heder till er!
Kramar!
Jag är ofrivilligt ensamstående med en liten dotter på 10 veckor, pappan/fästmannen finns inte längre med oss här på jorden pga av en olycka under graviditeten. Det är svårt att bara hålla sig leva i alla sorg, men dottern kom som en ljusbringare i livet Och har gjort livet värt att leva. Alla stunder är smärtsamma för att han inte får vara här och Uppleva Det – allt han missar, smärtan att få leva livet vi skulle dela tillsammans ensa, alla framtidsplaner och drömmar.
Att Praktisk få ihop vardagen är klurigt, men det går – man får helt enkelt prioritera – bara att få duscha är ett projekt i sig (lång-dusch med välrakade ben är ett minne blott :b)
Åh stor kram till dig, blir så ledsen för din skull. Lycka till med allt och njut av din lilla dotter <3
Jag är själv med 5st tvillingarna är yngst och de är nu två år.
Att jag skulle hitta någon som vill ha en 5barns mamma är nog bara glömma. Jag har alla mina på heltid vilket jag tror skrämmer bort många (samtidigt så är det ändå inget att ha om de inte klarar av det)
Stor kram till dig <3
Usch så hemskt det låter! Önskar att jag kunde skicka till värme och kärlek till dig!! Kramis (och JAA så klart att du kommer hitta någon annan)
Jag är frivilligt ensamstånde till 2 barn och väntar mitt 3:e, det bästa jag gjort. Några av dina 8 saker stämde in på varför jag just valt att inte skaffa familj med en partner. Vi gör det som andra familjer med 2 föräldrar gör. Allt går, det handlar om inställning alla gånger, ja å det är faktiskt så 🙂 inget man bara säger. Det krävs lite planering bara! Jag brukar tänka ” vad är det värsta som kan hända? ”
Jag hoppas sorgen blir mildare med tiden och att ni hittar nya rutiner i er nya vardag. Kram på dig!
Svårast är att få ihop det med arbetet å fixa barnvakt alla de kvällar man jobbar men chefen har varit snäll å fixat så man bara kan arbeta dagtid.
Man saknar barnen varannan helg då de är hos sina pappor. Ä så otroligt tacksam för min fina familj som ställer upp å hjälper mig med barnen när deras pappor ej vill eller kan.
Åh vännen detta visste jag inte! Är det nyligen? Jag beklagar och förstår att det måste vara jättetufft. Men när du kan. Kan du inte göra en lista på alla de positiva sakerna och peppa alla ensamstående!
Vad hände? Alltså lämnade han dig eller liksom vad hände?
Du är en supermamma som klarar av att vara ensamstående!
Jag tycker mest att det är skönt att vara själv.. Kanske för att förhållandet blivit så otroligt destruktivt att det blev en lättnad mer än något annat när det tog slut.
Men visst kan mansakna saker, mest av allt saknar nog JAG att kunna vara spontan, tex bara hänga med konoisarna o bowla en lördagskväll med bara någon timmas varsel.. Som tur är så har jag två Underbara föräldrar som stöttar mig o hjälper när de kan. Jag bara önskar att hans pappa fattade vad som är värt något eller slutar låtsas och låter oss vara 🙁
Klart de finns någon som kommer älska dig och dina barn! När jag träffade min man hade han en son på 3 år,.super gullig liten kille. I dag har jag och min man en son på 7 månader och förhoppningsvis en till på gång snart. Önskar dig all lycka till
Du beskriver ett varannan vecka liv.
Jag ska ärligt talat säga att jag ibland kan drömma om det livet.
Jag har varit ensam med tvillingarna sen dem föddes och det jag tycker är tuffast är att aldrig någonsin kunna göra något för mig själv utan att behöva känna mig som en börda för andra.
Då hade varannan vecka livet varit underbart. Och det hade jag antagligen inte känt att det var om jag hade haft det så. Då hade nog varannan helg räckt.
Annars är det enligt mig bara positivt att vara ensamstående !! Alla beslut tar jag helt själv, ingen lägger sig i 🙂
Förstår att dessa saker är svåra. Själv lever jag i ett förhållande och är tacksam och glad över det, men just det där med ensamheten är något som jag vet att jag verkligen skulle ha jobbigt med! Beundrar verkligen er ensamstående som klarar av vardagen!
när barnet blir sjukt och du själv är sjuk. Tex kräksjuka. I stört sätt Omöjlig uppgift när du är ensam. Grymt jobbigt! När du är trött och ditt barn är övertrött och vägrar somna. Grymt jobbigt! När du inte ens kan gå på toa utan att ha barnet hängandes på dina knäskålar. Att försöka in i det sista att inte tappa tålamodet pga trötthet. Grymt jobbigt!
Tack så oerhört mycket Malin för detta inlägg, varje ord är som om jag själv skrivit det. Jag har blivit ensamstående, lämnad.
Och man glömmer så lätt Bort att man inte är helt ensam.
En stor kram. Och ett stort tack, för att du satte ord på något så smärtsamt.
Det är otroligt jobbigt att vara ensamstående jag har inte tvillingar men kan tänka mig att det är lite svårare och mer tid.
Vi har varannan vecka och det är otroligt tufft från min sida jag mår väldigt dåligt då jag inte får ha min dotter då hon verkligen är mitt allt å det finaste jag har det har blivit bättre med tiden å kommer sakta men säkert tillbaka till mig själv igen men det tar tid å det är okej att låta det ta tid . Har även träffat en ny som accepterar mig och mitt barn å dom funkar otroligt bra tillsammans å det är så roligt att se 🙂 skulle vara roligt att lära känna dig du verkar vara en otroligt glad å stark person så du får gärna maila mig bara för att prata eller för att fråga något 🙂
Jag instämmer verkligen på varenda punkt…
det svåraste är att vara ensam om alla beslut n man har en pappa t sitt barn som bara tänker på sina egna behov i första hand o inte sin pojkes o inte vill vara delaktig el ta ansvar precis mer än vad han måste (varannan helg o 1263kr)
1273 😉
Jag tycker att alla ”goda råd” som jag får av andra, är ganska jobbiga (Nu kan du koncentrera dig på att vara mamma! – Huh??!! Jag var inte okoncentrerad INNAN jag blev ensamstående..??!!) … Speciellt som de som ger råden, INTE är ensamstående… Plugga som vuxen och pendla varje dag var också ganska krångligt, mest när det var tentadags och ”ingen” kunde uppehålla sonen. Han är i och för sig inte liten-liten (nu 8.5 år) men även en 6-åring kräver sin uppmärksamhet. Men pengarna framför allt. Plugga, en inkomst, pappan tjänar massor mer – julaftnar och födelsedagar vänder jag på örena medan han öser ut, då känner jag mig väldigt liten och ensam även om jag inte ska göra det! Min son har stenkoll, han vet att jag inte har råd, men viljan att skämma bort honom finns ju där ändå.
Stor kram till alla starka ensamstående!!
Att under barnveckan vara ensam kring ALLT, matlagning, disk, städ, tvätt, konflikter, trots, läxläsning, skjutsning till aktiviteter, tandläkartider, utvecklingssamtal, föräldramöten. Att ständigt behöva rodda med barnvaktshjälp och planera i detalj.
det är när ens vänner blir gravida igen. Man ser deras lycka och glädje och man drömmer om fler syskon
känslan om värdelöshet och skuldkänslor (duger inte det jag har?!)
I dagsläget är det jobbigast att ens vänner inte har tid längre. De har fullt upp med familjelivet och andra vändan väntar barn (ett gäng kom vid 16-18 m0n från första)
Dock har jag numera en kille Och jobb men jag kan ändå ta mej tid för att träffa den. Men de har inte tid eller ork 🙁
Jag har twins på 14 mån och en femåring och bor på tredje våningen utan hiss och för mig är det svåraste just nu att komma ut med soporna när alla är sjuka haha låter så löjligt men det är knepigt alltså! Annars går jag när nån hälsar på eller när vi går ut allihop (bär twinsen i bärselar och soporna i nävarna). Kramar till dig
Beundrar dig. Stark du är. Hur har du bebisarna i bärsele? En bakåt o en fram? Har flicktvillingar själv 6 mån och en flicka på snart 5 år och man. Har inte testat bärsele än har funderat om det fungerar att bära båda i bärsele . Testa använda bärsele på mitt första barn men tyckte det kändes krångligt med att få in henne i den och hon grät mycket. Ni är så duktiga och underbara som klarar det själv.
Mycket!
Har ju tvillingar precis som du.
Tex att ta en promenad utan vagn. Blir barnen trötta/gnälliga kan jag inte lyfta upp dem och bära båda.
Vi brukade göra saker med tvillingarna en och en, kunna ge bara ett bara all uppmärksamhet. Tror det är jätte viktigt just med tvillingar.
Att resa längre sträckor ensam med två små..
Gå till simhallen/lekland ensam med två som springer åt olika håll..
Listan kan göras hur lång som helst <3
Kram
tufffa tankar