Gick upp vid 10
och duschade och fixade mig.
Tog bussen till resecentrum
för att gå till St Mikaelsskolan
och utvecklingssamtal med Matilda.
Hon läser vård programmet.
Går bra för henne i alla ämnen.
Men är som mig…har svårt för matten.
Har haft en del frånvaro pga att
hon inte mår så bra just nu.
Får ångestattacker som gör henne trött.
Äter en medicin nu sedan 2 veckor
och dem gör allt värre i början
innan det förhoppningsvis vänder.
Hennes lärare är jättebra
och tar henne på allvar och vill hjälpa.
Så de skulle gå till skolsköterskan
och prata med henne.
Sen skulle Matilda ta bussen hem
för att hon kände att det var på gång.
Och mycket riktigt hade hon fått
en ångestattacker på resecentrum.
Som tur var hade hon en kompis med.
Någon som har erfarenhet av detta ?
Ett barn/tonåring som mår dåligt ?
Och vad man kan göra…
Vill helst inte att hon ska ta medicin.
Mötte upp F efteråt och vi lunchade
på Strand Kök & Bar.
Jörgen hämtade upp mig där 14:20
för att vi skulle med Evelina
till tandregleringen.
Amanda och Lovisa var oxå med.
De tog bilder på tänderna.
Vi fick förklarat hela processen
och det är inget jag hade velat gå igenom.
2 1/2-3 åt med räls tandställning
Sedan 7 månader med nå gångjärn
och sedan bettskena efteråt.
Inget jag hade velat gå igenom.
Men oas har jag inte snea tänder heller.
Blev skjutsad hen efteråt
och gjorde mig klar för jobb.
Blev hämtad av Björnar strax efter 16.
Började 17 och var chill fram till 19
då ett sällskap på 31 skulle komma
och äta trerätters middag.
Satt vid brasan och åt mat innan.
Blev klara rätt fort och slutade 22.
Åkte hem till F för filmkväll.
Hej! Tråkigt att höra att Matilda mår dåligt… Jag har själv varit i liknande sits och till slut blev det så illa att jag började undvika alla situationer där jag fick paniken och när man börjar undvika så blir det en nedåtgående spiral. Från att undvika att åka pendeltåget så blev det till slut att jag tyckte att det var jobbigt att gå tvärs över gården från min port till min bästa väns port. Men då gick jag också till VC och sa att jag behövde hjälp. Blev så klart erbjuden antidepressiva men sa själv nej till detta och sa att jag ville träffa psykolog. Tack och lov ledde remissen till att jag fick komma till en psykolog som var utbildad inom KBT och jag fick då hjälp i form av just Kognitiv beteende terapi (KBT). Det hjälpte och idag är jag i princip tillbaka till vanligt!! Någon enstaka gång ibland kan jag bli påmind av de gamla känslorna men då kan jag hantera dom och inte handla efter känslorna så att säga. Det är just det man lär sig på KBT, hur hjärnan fungerar, hur man kan hantera det som kommer upp men sen också det viktigaste, att man får vänja bort det undvikande beteendet med övningar i stöd av psykolog. Och jag behövde aldrig ta mediciner. Stå på er, tjata, var om-och-kring er och säg att ni vill pröva alternativ till medicinen!!
Ledsen att höra att Matilda mår så dåligt, jag har inga egna barn men har själv levt i många år med anorexia och ångest. Har Matilda någon bra samtalskontakt? Om hon skulle vilja ha mail kontakt med någon utomstående som kan bolla tankar eller kanske bara lyssna så får hon gärna maila mig. Ångest är jobbigt, oerhört obehagligt och smärtsamt, jag brukar försöka tänka att det enda som är bra med ångest det är att hur jobbigt det än är, hur fruktansvärt hemskt det än är så går det alltid över! Alltid!
Ta hand om er!
Kram, Katie
Hej Tina.
Jag har levt med panikångest under flera år . Och allt som hör till … Det som fick det att vända var faktiskt näringsdryckerna vi dricker. Låter helt befängt men det är inte konstigare än att kroppen får det den behöver rent kroppsligt för att klara av att hantera det bättre. Vitaminer som man dricker på morgonen – tillsammans med omega 3 droppar ( jätteviktigt vid ångest och depression) och mineraler o d-vitamindryck på kvällen innan man går o lägger sig.
Jag hjälper jättegärna till med om ni skulle vilja prova , för smartast är att registrera sig som kund o köpa DIREKT av företaget o det hjälper jag till med. Jag finns också som coach o jag har också två nära coacher som finns att hjälpa till . Jag har valt att faktiskt hjälpa andra människor att må bättre vilket alltid har varit min stora passion . Du kan väl om du vill kika in på företagets sida. Träffas gärna, åker gärna till Stockholm och möter upp om ni vill komma med på en information som företaget bjuder in till.
http://www.pm-international.com/?cid=203&c_id=5038&TP=6105633
Kramar till er allihopa <3
[email protected]
Hej!
Samtal med kurator eller psykolog. Absolut medicinering också.
Jag har ingen erfarenhet av barn/ungdomar vad gäller psykisk ohälsa. Men jag kan berätta utifrån mina egna erfarenheter. För det första måste man först fundera ut VAD det är som utlöser ångesten. Vari det ligger i grund och botten. Är det något man kan förändra? En del kan ha ångest utan någon direkt koppling till något utifrån. För min egen del rann bägaren över inför ett husköp. Jag blev helt plötsligt rädd och ängslig inför framtiden, ekonomi och så vidare. Flytta från min trygga lägenhet och till ett hus där man i början inte riktigt vet eller har koll på räkningar, drift och så vidare. Mycket annat tragiskt hade hänt mig i livet och nu rann det över. Under 14 dagar kunde jag varken äta eller sova. Det var som att jag blev jagad av ett lejon hela tiden. Pulsen var uppe på max och ångesten åt upp mig. Tankarna blev mer och mer orealistiska. Katastroftankar. Jag började oroa mig för allt mer orimliga och osannolika saker. Jag drog mig själv till akutpsyk till slut. Jag ville bara få sova. Jag fick mediciner. Seratoninhöjande som ger effekt efter 14 dagar. Innan det kickade in tog jag Atarax vid behov. Tog mina vid säng gående. Jag tackar gud för att jag sökte hjälp. Medicinen hjälpte mig och molnen skingrade sig och jag kunde tänka klart . Jag undrade själv hur jag kunde må så dåligt och varför jag var rädd och orolig för vardagliga saker. Jag fick själv bestämma när jag skulle trappa ner medicinen och efter ett år var jag medicinfri. Idag kan jag hålla ångesten i schack, för jag VET att det finns hjälp att få. Jag tycker det är så hemskt och synd att folk är så rädda för psykmedicin. Det kan vara en väg ut. Men man måste bearbeta sitt liv själv samtidigt och reda ut saker som kan vara orsak till ångesten. Det kan vara händelser man råkat ut för långt tillbaka i livet och allt gör sig påmint till slut. Om man får cancer eller om ens barn får cancer, tvekar man då att låta sitt barn bli behandlat? Psykiskt illamående kan vara lika dödligt om man inte får hjälp. Om man envisas med att man ska vara ”stark” och skämmas över sin situation. Till slut kan det gå riktigt illa. Psykmedicin är inte farligt eller vanebildande om man följer ordinationen och att man under medicineringen får hjälp och stöttning. Medicinen hjälper en till 50% resten måste man bearbeta själv, och när medicinen hjälper är man stark nog till att orka ta tag i problemen som är grunden till ångesten. Var inte rädd att Matilda ska få medicin. Se det som en tillfällig hjälp.
HEJ vad är det som händer ute i samhället så många unga som har ångest, hur gammal är hon? hon borde får gå o prata med ngn o inte bara få tabletter, har sjv en 20 åring med ångest o annan problematik