Therese Wickman

Den här veckan är inte som andra veckor! Huset ekar tomt, jag saknar att det skär i kroppen. Mina ungar är inte hemma!

Då jag jobbar hela veckan och Ellah var inbokad på fotbollsskola fick dom stanna kvar ytligare fyra dagar hos sin Pappa. Jag hann träffa dom en snabbis igår och så hann jag se Ellahs hela fotbollspass i eftermiddags <3

Det är tufft att famna om sina barn, dom klänger fast som iglar och dom säger att dom vill följa med mig hem 🙁 Det gör ont! Jag vill bara ta upp dom, bära med dom till bilen och säga precis det jag känner. Att jag aldrig vill vara utan dom. Att dom ska vara här, där dom känner sig som tryggast!

Dom far inte illa hos sin Pappa och dom har det ´bra´ där. Men känslan av att dom vill vara `hemma` och jag måste säga nej är så sjukt jobbigt!

Jag anser inte att ett barn måste fara illa fysiskt för att dom ska känna att ett par dagar hos ena föräldern räcker.!!

När mina föräldrar skilde sig, jag var då sex år gammal ,fick jag och min bror bo varannan vecka hos våra föräldrar. Båda har alltid tagit ansvar och funnits där jämt. Men ändå, nu när jag ser tillbaka på allt så skulle jag velat bo hos en förälder i veckorna och hos den andre varannan helg, samt lov, semestrar och sånt. Jag tyckte det var extremt jobbigt att flytta fram och tillbaka, med olika rutiner, jag kände mig inte alltid `hemma`.

Jag valde att inte säga något, för jag ville inte såra någon av mina föräldrar. För jag älskade båda lika mycket och älskar dom fortfarande vilkorlöst. Men jag tror att dom skulle ta det som om jag älskade den andre föräldern mindre om jag faktiskt sa som jag kände!??

Då jag vet vad jag själv kände så känner jag att det är viktigt att lyssna på mina barn. Jätteviktigt! Nu har dom inte samma relation till oss båda föräldrar som jag hade, vilket jag känner att då är det en o viktigare att jag ställer upp för vad dom känner, tycker och tänker!!

Men? I slutändan? Kan jag göra så jäkla mycket då? Trots att jag står upp för vad jag innerligt tror är bäst för barnen, vad jag ser dom känner och tycker så kan jag bara stå och se på!!

Hatar så innerligt att allt blivit såhär! Att behöva dela på det finaste man har. Från dagen jag blev gravid har jag älskat er så det gjort ont! Att ha funnits där hela tiden för er, tagit ett ansvar som förälder med allt vad det innebär, vakna nätter, uppfostra, göda er, trösta, kramas, vara en trygg punkt, Möten, doktorn, vabbat, tandläkaren mm, så känner jag en frustration i kroppen att nu när den andre börjat ta en smula ansvar som förälder sådär 5 år senare så ska jag klappa med händerna och förmodligen fira Jul utan mina barn, deras födelsedagar, Midsommar och andra speciella tillfällen då dom alltid varit hos mig. En så otroligt viktig del hos mig som jag i framtiden kanske måste dela på. Varannat år? Var fan fanns du när jag ringde varenda dag i över 1 års tid och bad dig träffa barnen?

Hur jobbigt det än skulle varit för mig så hade barnen själva velat så hade jag känt en helt annan sak. Nu känns de som om jag gör detta mot deras vilja och det, de må ni tro gör så fucking ont!!!

Har bara en sådan dag där jag känner mig för att lägga mig på soffan och aldrig resa mig igen!!

Tack för att du finns och lyssnar på mitt babbel! <3