Therese Wickman

Hej vännen!

Jag har så mycket olika känslor i min kropp just nu att det gör det svårt för mig att formulera mig rätt och att få ner allt i skrift.. Men jag ger det ett försök!

Igår hade jag inte gjort någon nytta alls utöver att vara helt slut och mest pillat mig i naveln Brukar konstigt nog bli så första dagen när barnen åkt till sin Pappa, som om luften går ur mig totalt, både känslomässigt men också fysiskt? Som om det höga tempot man kör när barnen är här kollapsar totalt så fort man får tid till andrum!?

Hade tidigare i veckan sett att Danny skulle uppträda och sjunga här i Örebro i går men tvekade länge på om jag skulle gå då jag väldigt sällan känner ett sug till att gå ut på krogen numera, mycket är som ni vet min rädsla att stöta på den där mannen som tog så stor del av mitt liv, men också för att dricka alkohol och festa inte känns attraktivt på samma vis längre… Kan man känna sig för gammal för krogen? Eller bara rent känslomässigt ostabil för krogenmiljö?

I sista stund valde jag att åka in till stan, ville som sagt väldigt gärna se honom uppträda och drömmen vore att få höra honom sjunga Super8 live..

Valde att inte dricka alkohol utan tog bilen fram och tillbaka till stan, mötte upp min vän Frida med en av hennes kollegor och så gick vi in på Ritz, stället där han skulle uppträda..

Efter ca 20 min därinne , vem tror ni inte jag ser, ståendes i baren med ett leende, garvar med sina vänner och ser sedan mig och tittar mig rakt i ögonen när jag går förbi? Den där mannen, som den där natten för tre år sedan tog en så stor del av mitt liv, som fått mig att ständigt leva med en oro i kroppen..

Jag blir helt kall i kroppen, pulsen ökar, jag känner hat, mitt hjärta rusar och jag vill bara springa därifrån. Hatar att jag ska känna ångest för att gå ut på stan, hatar att han står och skrattar med sina vänner när jag drar mig länge för att ens gå utanför dörren och upp till Örebros uteliv…

Känner en enorm orättvisa i detta, hans liv bara fortgår, han döljer för alla vad han gjort, tjejerna han stod och skrattade med vid baren är helt ovetande om vad han är kapabel till medan jag en idag över tre år senare fortfarande har enorma problem med att vistas i offentliga miljöer här i Örebro….

Antingen, som oftast så drar jag mig för det helt och hållet men dom få gånger jag väl, som nu i går  lyckas ta mig mig ut så ser jag mig alltid över axeln, kan inte njuta fullt ut, får hjärtklappning om någon tittar på mig för länge och kan aldrig bara slappna av, njuta och ha kul med mina vänner..

Undra om han vet om hur mycket detta påverkat mitt liv, att även om jag ler så pågår något helt annat på insidan av min kropp?

I kombination med gårdagens händelse och att barnen inte är hemma så känner jag mig bara enormt känslomässigt förvirrad.. Mår alltid så himla mycket bättre med barnen vid min sida. Dom ger mig styrka, hopp om livet och den glädjen jag vill känna om dagarna,. Kan lixom inte njuta av ”egentiden” utan barnen på samma vis sedan jag började gå till psykologen. Det har gjort att det är så mycket känslor och tankar som bollat upp att det skrämmer mig lite att vara från barnen? Jag blir plötsligt så naken och känslorna får en chans att bubbla upp och det gör mig otrygg.!

Sov länge idag, valde att stänga av alarmet på telefonen och jag tänker ta hela denna dagen till att bara vara hemma, kanske baka något, slå in lite paket och kolla någon film. Tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte ”roar” mig, vill inte, detta roar min själ mer en nånting annat just nu, bara vara hemma…

Önskar dig en fin Lördag <3

Tack för att du finns och tack för att du läser när jag har behov av att skriva av mina känslor.

Puss & kram