Therese Wickman

Hej vännen!

Jag är helt mållös över all kärlek ni gett mig genom mail, kommentarer och sms angående mitt senaste blogginlägg. Tack, verkligen tack, det var oerhört tufft att dela med mig av detta men någonstans ett ont måste i och med alla män som går fria och jag känner att någonstans måste detta få ett stopp? Jag har blivit rörd av alla som hört av sig till mig men samtidigt så himla skrämd åt hur många ni är där ute som gått igenom samma sak. Ja kan bara säga att jag lider med er och att detta är förjävligt!

När man blivit utsatt för något sånt här så är det ingen som ser till att man får chans att må bra efteråt?

Jag ville gå till psykolog men hade personligen inte råd att betala för den hjälpen och inte heller täckte försäkringen för den hjälpen då det uppenbarligen inte räckte med att han blev dömd i tingsrätten utan när han blev friad i hovrätten så försvann min lilla chans till att få rätt till att läka ihop, ett ställe där jag kunde få chans att få prata och kanske må lite bättre..

Under den här perioden var jag så skör och mådde så dåligt att jag inte sov på nätterna, jag orkade inte ta mig upp till jobbet, men efter någon veckas sjukskrivning fick jag bara sätta skygglapparna på och bara köra på trots att jag var psykiskt slut. Utan mig skulle inte barnen ha ett hem, utan mig på jobbet skulle barnen inte ha mat på bordet, utan mig skulle barnen inte överleva. Man frågar sig, vart fanns min hjälp och stöttning?? Ingen kollade upp hur jag överlevde, min advokat släppte mig redan direkt efter rättegången, ingen såg till att jag som offer fick den hjälp jag hade behövt!

Kände att det inte fanns något jag kunde göra, ingen hjälp att få!?

Det gör mig rasande arg att veta att den skyldige till detta kunde ansöka om skadestånd och dessutom själv blivit erbjuden att gå till psykolog? Hur fel är inte detta och är det såhär vårt Sverige ser ut?

Blir så arg, ledsen och frustrerad över hur alla som blivit utsatta för detta och får utstå jobbiga situationer vid rättegång, förhör, frågor och liknande och sedan bara lämnas. Hur ska dom få chans att läka?

Nu får vi prata vidare om annat innan jag blir alldeles för frustrerad. Men vill avsluta med att säga tack för att ni finns och tack för att ni berättar att ni tycker det är viktigt att jag delar med mig av detta ämne, det gör trots allt att det känns värt det trots att det är extremt jobbigt <3

Igår hämtade jag barnen lite tidigare då jag kände att jag behövde släppa tankarna på allt det jobbiga jag delat med mig av och bara njuta av deras sällskap. Vi satte på julmusik och dansade loss i köket medan vi bakade både saffransbullar och American Cookies .

Vi avslutade vår kväll efter timmar av bakning i soffan framför barnens favoritprogram Supershowen och det med lite nybakt att äta 🙂

Några fler som gillar supershowen?

O tack, igen, tack för att du finns <3

Puss & kram