I går kväll efter att vi haft lite firande för mig här hemma med Tårta och besök så satte jag på Tv4 för att se cancergalan. Jag ryser bara jag säger ordet Cancer och ska jag vara ärlig så väntar jag bara på att denna förjävliga sjukdom en dag ska drabba mig. Det är så det känns, för vi alla har väl några vi känner som blivit drabbade?
Min älskade farmor förlorade sin kamp i somras, och jag kan räkna upp minst två fulla händer med folk i min närhet som har eller har haft cancer som jag ändå känner till bra. Hemskt!
Det gör att man får sig en tankeställare, en tanke om att vi åter igen bör ta vara på livet och älska livet innerligt även när det gör ont eller känns tungt, för vi har äran att leva och andas och det ska man inte ta för givet. Man ska aldrig ta livet eller sina nära för givet, aldrig!
Det har jag inte bara lärt mig genom att se folk i min närhet insjukna i cancer eller att en av mina bästa vänner togs i från mig hastigt för tre år sedan utan också av upplevelsen om att se döden i vitögat när jag sprang där på stranden, sprang så fort som mina ben klarade av, allt för att överleva tsunamin. När man är så nära döden så förändras hela ens liv. Jag är inte samma person nu som då, både positivt och negativt.
Mitt i mina tårar under Cancergalan kommer Emil och barnen ner från övervåning och ber mig hålla för ögonen och komma upp. Dom hade förberett en sista överraskning så här min 30 års dag till ära.
När jag slog upp mina ögon, så började jag gråta än och mer. Så tacksam, jag är så tacksam för den kärlek som Emil ger mig, som barnen ger mig och det liv som jag just nu lever. ” Detta är gjort av kärlek och omtanke för att du är världens bästa, mamma” – Ellah 6 år
Dom hade tänt ljus i hela badrummet, fyllt upp ett varmt skumbad, hällt upp ett glas vin och på sidan av badkaret låg det ett paket (med en jättefin klocka i).
Medan jag låg i badkaret och tog det lugnt så lade Emil barnen och så avslutade vi hela födelsedagen med en film tillsammans, han och jag..
En underbar födelsedag, och såhär ompysslad har jag nog aldrig blivit förr. En känsla jag kan vänja mig vid 😉
Ta hand om dig, och var rädd om dina nära och kära, uppskatta även det lilla och älska även när personen i fråga förtjänar det som minst <3
Puss och Kram
Jag känner detsamma… Man går omedvetet och väntar bara! Är livrädd att mina barn ska få den djävulska sjukdomen! usch.. Måste släppa de och leva i nuet. Jag klarar inte av att kolla på cancer galan! Gör ont i varenda kroppsdel jag har!
Stort grattis på din dag (i efterskott)! Rädslan för cancer finns nog hos oss alla. Jag är uppvuxen i en familj med föräldrar och två systrar. Mamma och pappa har gått bort alldeles för tidigt, mamma 51 år och pappa 75, i cancer! Min storasyster var 57 när hon gick bort. Min lillasyster fick bröstcancer för några år sedan, 53 år gammal. Hon klarade av det och mår bra idag. Så har vi då en av sönerna, 7 år gammal drabbades han av barncancer! Det är 19 år sedan och han mår jättebra idag. Är utbildad officer och åker till Mali i maj (gillas inte av mamma). När nästan hela min familj har drabbats så tänker jag på två av mina gammelmostrar. Moster Astrid som blev 96 år och levde ett bra liv in i det sista, moster Ing-Marie som i dag är 96, bor på ett hem, men har det bra. Jag har fått de bra generna, så jag ska också bli över 90:-) Måste tänka så, annars går jag under. Cancergalan är riktigt bra, det är bara synd att inte staten (staterna i världen), går in och stöttar när det stöttar så mycket annat. Hoppas du får ett liv där du framöver slipper tänka på denna djävulska sjukdom. Kram