Therese Wickman

Jag vet inte hur jag ska kunna släppa på dom kraftiga orostankarna & skingra ångesten.

Det är nämligen så att Constantin förmodligen kommer resa själv med Matheus till Rumänien i sommar & bli borta under en vecka.

Först var planen att vi skulle åka allihopa, men nu under våren när det varit ganska jobbigt mellan oss samt att vi väntat besked om dom stora barnen skulle vara hemma här den veckan eller ej så sköts hela tiden bokningen av flyget upp. Det gjorde att C bokade en resa för bara han & Matheus för att dom i allefall ska vara säkra på att komma ner för att träffa familjen & gå på ett familjedop..

Nu när vi vet att Ellah & Kidh kommer vara här & vi valt att följa med så har biljetterna blivit svindyra, alldeles för dyra för att vi känner att vi kan följa med..

Nu när det blivit mer på riktigt att bara dom två ska åka ner har jag fått sådan jäkla ångest. Jag tittar flyg varje dag för att se om priserna sänks men just nu känns det som om jag bara kan acceptera situationen. Men hur ska jag?

Jag vet inte hur jag ska förklara känslorna & tankarna utan att det missuppfattas helt, men jag ska göra ett försök.

En del av mig kan ändå känna att det kanske kan bli ”skönt” med en vecka, bara jag & dom stora där man faktiskt får sova ordentligt på nätterna, där jag kan leka, mysa & prioritera dom stora utan att röjarraffe ska jagas & passas upp på, så den delen är jag trygg med & känner ändå skulle bli lite mysigt & framförallt fördelen att få känna sig som en piggare & bättre mamma i slutet på veckan. Likaså för Constatin att ta ansvar & faktiskt göra något bara han & hans son tillsammans med hans familj..

Men så var det det där med min djupa oro, nästan så det är en påtaglig ångest i min bröst som bara skriker att jag inte kan vara ifrån Matheus en vecka.  Det handlar inte om att jag inte tror jag klarar av saknaden, för det skulle jag göra, även om jag såklart skulle känna av den, utan det handlar om hans säkerhet. För dom som inte känner Matheus är det svårt att förklara honom med bara några få ord, men han är en snabb, nyfiken, orädd & framåt kille med bus i blicken & det gäller att vara på sin vakt 24/7 för att inte några allvarliga olyckor skulle kunna inträffa.

Bara här om dagen när jag var & handlade på Ica själv med Matheus, för mig en liten enkel sak som jag kunnat göra helt utan beskymer med mina tidigare barn, då var dom dessutom två små & inte ett barn.

Men på den halvtimmen där inne tror jag att jag lyckades fånga honom tre gånger i luften, nästan på väg ner i stengolvet & när jag väl sedan handlat klart & satt mig i bilen började jag gråta. Jag kände mig helt slut, en halvtimmes handling av mat dränerade mig totalt & det är inte att jag tycker att det är jobbigt, den känslan försvinner då den stora oron över att något faktiskt ska hända tar över..

Jag lämnade honom inte en enda gång, han satt i kundvagnen, där fram, där det är till för barn att sitta men jag kunde inte ens vända bort blicken & sträcka mig efter en liter mjölk utan att han hade hunnit ställa sig upp, men ett stort flin, detta hände ungefär varje gång jag sträckte mig efter en produkt & vid minst tre gånger höll han på att ramla att jag lyckades fånga honom i luften..
Många kanske skattar åt min RöjarRaffe, men ibland är det skitjobbigt rent utsagt, för det känns som om jag inte kan beskydda honom på samma vis som jag kunde/kan med hans syskon. Öppnar vi altandörren så rymmer han, helt orädd springer han bort till Parken som ligger två gårdar bort, lämnar jag vardagsrummet & går ut i köket för att hämta ett glas vatten så hittar jag honom uppe på tv bänken bankades på tvn. Han är överallt, hittar dörrar som står öppna, badar i toaletten, äter på toaborsten & ändå är vi så noga med att alltid stänga efter oss, men ibland glömmer man ju såklart, helt mänskligt.

Efter jag fått Matheus så förstår jag varför vissa väljer att ha sina barn i ”koppel” när man är ute, det är bara av ren säkerhet..

Det är just detta som gör det så jobbigt för mig. Även om jag vet att Matheus är med sin Pappa så kommer han inte vara närvarande hela tiden & även om det är hans familj dom ska till så känner dom inte honom. Dom har träffat honom en gång & har ingen aning om hur mycket han kräver..

Självklart älskar dom honom & skulle se efter honom, men jag hoppas ni förstår vad jag menar?

Dom bor inte som oss & har massa saker han kommer stoppa i munnen. Sedan är säkerheten i Sverige mycket större än vad den är där borta. Där åker exempelvis många med sina barn i bilen utan bilstolar. Jag har fått C att lova att han måste ha en bakåtvändbilstol, vilket han lovat, men samtidigt vet jag att han lätt tar seden dit han kommer & blir ett med sitt Rumänien. Trafiken i Bukarest är inte att leka med..

Jag kan egentligen skriva långa listor med saker som på riktigt gör mig djupt orolig genom att vara ifrån honom en vecka när han befinner sig så långt bort & jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre i detta?

Som det är just nu vill jag bara ignorera att han ska resa, hoppas att den veckan aldrig kommer. Men det funkar ju inte, för snart är ju den veckan här?? Hur ska jag må då?