Therese Wickman

Bättre sent än aldrig brukar man säga & nu tänkte jag äntligen dela med mig utav min förlossningsberättelse.

Hade egentligen önskat att dela detta inlägg med er betydligt tidigare, men tiden bara springer förbi & ett sådant här inlägg tar tid & mycket känslor…

 

Under gravidteten med Matheus blev jag lovad efter ett samtal hos en Aurorabarnmorska att jag skulle få bli igångsatt. Ni som följde hela min graviditet vet ju mer detaljerat varför ,men tänkte ändå bara kortfattat berätta varför.

Både Ellah & Kidh var stora vid födseln & förlossningen med Kidh tyckte jag var väldigt väldigt obehaglig & otäck. Han var så stor att det inte kändes naturligt under hela förlossningen, jag kände hur han hade väldigt svårt att tränga ner i mitt bäcken & när huvudet väl kom ut efter VÄLDIGT många krystningar så kunde jag känna hur hans axlar satt kvar inuti mitt bäcken. Den värsta smärtan jag varit med om!

Det tog ett väldigt bra tag & mycket dragningar & tryck på min mage innan han äntligen kom ut. Jag förlorade väldigt mycket blod & fick akutopereras & blev sedan liggandes på sjukhus i flera dygn.

Detta är en kortfattat version om varför jag blivit förlossningsrädd & också orolig för ännu ett stort barn!

 

Måndagen den 30 April hade vi en tid in till Specialistmödravården på Sjukhuset för ett tillväxtultraljud & för en gynundersökning för att se om min kropp började bli redo för en igångsättning. Var denna dag i V37+0.

Jag var då öppen enbart 1,5 cm men Barnmorskan valde också att göra en hinnsvepning på mig för att hjälpa kroppen på traven inför nästa besök, veckan där på..

Veckan gick & jag hade små värkar till & från under hela veckan som gick men annars tyckte jag att det kändes lugnare än vanligt i kroppen.

 

Veckan gick & vi hade en ny tid för undersökning måndagen där på, det var den 7 maj &  jag var då i V.38+0 & jag hade blivit lovad tidigare att jag inte skulle behöva gå gravid veckan ut, utan skulle få bli igångsatt någon dag under den kommande veckan, innan helgen..

 Den natten sov jag knappt en blund. Tänk om vi skulle få se vår son dagen där på? Jag kände mig som barn på nytt som nervöst inte kunde somna inför Julafton. Man kunde ta på min nervositet & spänning jag kände den natten..

 

Vi klev in genom dörren till Barnmorskan & jag vet att jag bad för mig själv tyst i huvudet : ”Snälla, säg att hinnsvepningen gjort sitt & att jag öppnat mig mer så vi kan sätta fart på denna förlossning”.

Blev så himla besviken när Barnmorskan berättar att det inte hänt speciellt mycket & att jag fortfarande bara var öppen 1,5, kanske 2 cm men tappen var väldigt bakåt liggande.

Vi satte oss ner för att prata om hur vi skulle gå vidare. Hon frågade vad jag själv ville & jag berättade att jag var mer rädd för att låta dagarna gå än att förlossningen skulle dra ut på tiden, så länge som det inte var en fara för mig eller bebisen så ville jag helst bli igångsatt så fort som möjligt..

Hon ringde upp till förlossningen & både jag & Constantin sade till varandra, snälla, låt det finnas plats. Vi hade sovit som krattor & fixat barnvakt & vi kände oss verkligen redo för att föda barn..

Tyvärr var förlossningen smockfull, så vi fick snällt åka hem & skulle ringa in dagen därpå tidigt på morgonen & hoppas på att det fanns bättre plats då..

Sagt & gjort, det blev en till natt utan sömn & en till dag barnen fick stanna hos min Mamma som var barnvakt…

Tidigt på Tisdag morgon kunde jag inte hålla mig längre. Hade fått direktiv att ringa runt 7:30, men vill minnas att jag ringde redan 7:10 & då hade jag suttit vaken med telefonen i flera timmar redan i väntan på att tiden skulle gå så jag äntligen kunde ringa..

En Barnmorska svarade i telefonen & hon sade ganska så direkt att det var väldigt mycket folk på förlossningen. Hon skulle prata med sina kollegor & kolla i sina Papper hur det såg ut & om vi skulle få plats. Hon lovade att återkomma inom 30 min..

Vet att dessa 30 min var våra längsta 30 minuter i livet. Vi var så pepp på att äntligen få se våran son samtidigt som vi försökte skydda oss själva genom att förvänta oss att vi säkerligen får vänta en dag till innan vi får komma in..

Barnmorskan ringde tillbaka & berättade att hon fixat en plats åt oss!

Halleluja, nu händer det, idag ska jag föda barn.!

 

Klockan 9:00 Tisdagen den 8 Maj lades vi in på förlossningen & nu visste vi att vi inte skulle komma härifrån förens vi hade vår son här med oss. Vilken Magiskt känsla!

Jag blev ganska snabbt uppkopplad på en CTG – kurva för att se hur bebisen mådde. Man kunde se att jag hade lite små värkar, men absolut inget kännbart.

När CTG blev frånkopplad så märktes det att dom hade fullt upp på Förlossningsavdelningen, det blev nämligen några timmars väntan för oss innan Barnmorskan äntligen hade tid att komma in till oss.

Kl 12:30 undersökte hon mig för att se hur vi skulle gå vidare & starta denna förlossning. Vi alla hoppades att jag skulle öppnat mig så pass mycket att det bara var att ta hål på vattnet direkt..

Men så var inte fallet, jag var fortfarande ”bara” öppen max 2 cm & i & med att tappen låg så bakåtriktad så kom hon inte åt med instrumenten & efter flera försök fick vi se oss besegrade.

Hon bestämde sig för sätta en ballong på mig. Ballongen går till som så att man för in den i ”öppningen” & fyller den sedan med vatten. Tyngden från ballongen gör sedan att man öppnar sig mer & mer & när man sedan öppnat sig runt 5 cm så faller ballongen ut.

När det var ett faktum att vi skulle behöva starta förlossningen med en Ballong så förstod vi att detta skulle ta tid. Jag förberedde Constantin på att vi kanske inte ens får barn idag, utan kanske i morgon i stället. Ballongen gör ju inte heller att förlossningen startar, utan det är en förberedelse på att man ska starta en förlossningen & med två barn sedan innan så vet jag hur lång tid det kan ta att bara föda barn, för allt arbete innan gör man ju annars hemma.

 

Att sätta en ballong gjorde extremt ont på mig. Har hört att det är olika från kvinna till kvinna & en del känner inte ens av det, men för mig gjorde det så himla ont att jag fick ta till lustgasen för att ens stå ut..

 

Strax efter 12:30 så sitter ballongen på plats & det gjorde inte alls ont, bara lite obehagligt.

Vi surfade runt lite på nätet & passade också på att äta lunch i väntan på att ballongen & kroppen skulle göra sitt. Pratade med andra mammor & googlade runt för att ta reda på hur lång tid det tagit för andra för ballongen att falla ut. Det var allt mellan 2-8 timmar så jag ställde in mig på en lång väntan & att vi förmodligen inte har våran son här förens tidigast i natt.

I väntan så gick jag & vaggade  fram & tillbaka inne på rummet. Har fått för mig att kroppen arbetar som bäst när man rör på sig & snopet nog redan kl 14 så ramlade ballongen ut, bara  1,5 timme senare. ! Vi vrålade Jippi både jag & Constantin.

Nu visste vi att dom bara kunde ta hål på vattnet & så skulle förhoppningsvis denna förlossning vara igång, på riktigt!

Kl 14:10 så satte Barnmorskan en grej , minns inte riktigt vad den hette på Matheus huvud som skulle göra att vattnet skulle gå automatiskt. Fick lära mig att det tydligen är jättesvårt att ta hål på vattnet utan aktiva värkar, för hinnorna är så tjocka & det behövs ett tryck för att det ska kunna gå hål..

 

Hann inte bära denna grej inom mig mer en några minuter innan vattnet gick. Kändes precis som att kissa på sig, alldeles varmt & det rann ut längst den sexiga blöjan man bär på hela golvet. Constantin ställde sig på alla fyra för att torka upp vattnet & höll på att kräkas..

Det varken luktade eller såg konstigt ut, men kanske var känslan av att veta var det var som gjorde att han fick kvällningar 🙂

 

Tiden gick & värkarna började så sakta att komma. ganska svaga & fortfarande väldigt hanterbara. Typ som förvärkar & väldigt glesa..

När klockan slog 15:30 & jag fortfarande inte kommit igång med riktiga värkar än så gissade jag & Constantin på när vår son skulle vara här. Jag gissade på runt 3 tiden under natten medan Constantin gissade på kl 22. Minns att jag skrek rätt ut:  Va så snabbt, aldrig att han är här då!

 

Barnmorskan valde vid 16:30 att sätta mig på ganska låg dos värkstimulerande för att se hur min kropp & bebisen skulle reagera.

Kände hur värkarna började komma, men dom var ganska glesa & egentligen inte speciellt smärtsamma överhuvudtaget.

Vid 17:30 så kom Barnmorskan in för att göra en vaginalundersökning för att se hur kroppen svarat på droppet & om jag öppnat mig något.

Hon kunde känna att jag var öppen 4-5 cm men inte mer än så & hon beslutade att öka på dosen lite grann då bebisen reagerat bra på droppet..

Min Mamma kom förbi sjukhuset vid 18:00 & Constantin gick ut & för att möta henne för att hämta upp lite dryck & godis till honom då vi tänkte att detta kommer dra ut på tiden.. Jag var ju endast öppen 4 till 5 cm & med mina två tidigare förlossningar har jag varit öppen 6 cm redan vid inskrivningen, så jag visste med erfarenhet att det förmodligen var många timmar kvar..

Strax innan min Mamma kom så började värkarna kännas av på riktigt & jag stod vaggandes fram & tillbaka & jag kände mer & mer hur jag fick börja koncentrera mig & andas igenom värkarna.

Sen gick det ganska fort, strax efter 18, kanske 18:10 trycker jag på knappen för att få dit Barnmorskan för att fråga om jag kunde börja anda lustgas. Minns att jag ville dra ut på det så länge jag bara kunde, men kände i varje värk som nu snabbt kom med två minuters mellanrum att jag ändå behövd hjälp..

Lade mig i sängen & Lustgasen blev min bästa vän. Jag upplevde att värkarna började komma hela tiden & vilan där i mellan blev mindre & mindre. Tillslut hade jag lustgasen tryckt så hårt mot mitt ansikte & bara andades & andades i hopp om att den fruktansvärda värken skulle släppa, men det bara fortgick. Jag lät & sade frustrerad & uppjagad i lustgasmasken: Aj aj aj aj aj.

När värkarna var på toppen kändes det som om man skulle avliva, det gör så fruktansvärt ont & man bara önskar för varje värk att det snart ska vara över….

Plötsligt i dom smärtsamma värkarna runt 18:30 så känner jag hur jag börjar trycka på. Där & då trodde jag först att jag på riktigt behövde bajsa. Det känns ofta som så när man får krystvärkar, men den tryckande känslan har aldrig suttit så långt bak på mina tidigare, så därför trodde jag inte att det var krystvärkarna som hade börjat..

När tryckkänslan i min rumpa blev som värst så bad jag Constantin hålla för öronen, för jag behövde minsann lägga av en stor prutt. Han bara skrattade åt mig & sade att behöver jag fisa så är det väl bara att jag gör det..

Allt gick så fort, jag kände hur jag inte klarade av den starka smärtan som satt i värkarna något mer & jag kände ändå lite skam, jag ville hålla ut längre, längre in i förlossningsarbetet innan jag bad om mer smärtstillande, men jag fick se mig besegrad utav smärtan. Jag bad Constantin ringa på klockan efter Barnmorskan & strax där efter var hon inne på rummet.

Jag sade : Kan jag snälla få en Epidural, jag hade velat vänta längre men smärtan är för stor, jag klarar inte mer.

Hon besvarade mig att hon undersökte mig för mindre än en timme sedan & då var jag endast öppen 4 till 5 cm , så det blir en väldigt tidig Epidural, men visst kan vi be om en sådan, jag kan ringa på narkosläkaren.

Plötsligt fick jag en värk, en sådan där uberkraftig & förfärlig som innan & jag känner hur kroppen arbetar med mig & trycker på.

Barnmorskan hejdar mig & ber mig sluta trycka på. Hon inser ganska snabbt att jag inte kan hålla emot trots att jag försöker & hon ställer mig frågan.: Du kan verkligen inte hålla emot va?

Nääää, sade jag samtidigt jag tryckte på, rent automatiskt. En skön känsla, som om man får jobba med i smärtan i stället för att bara genomlida den.

Barnmorskan bad mig iallafall att försöka hålla emot så gott det gick & låta mig undersökas först för att se hur mycket jag var öppen.

Snabbt mellan värkarna, andandes på lustgasen gjorde jag tummen upp för att visa att det var OK att göra en undersökning på mig. Minns hennes ord i den ljuva & avslappnade känslan som infaller sig när man andas lustgas, om så bara för en kort stund mellan dom värsta värkarna.

Therese, du är öppen 10 cm & huvudet står precis här innanför.

Minns att jag blev så chockad men frågade ändå om det var helt ok att krysta nu. Hon svarade med ett stort leende på läpparna : Ja nu kan du krysta, låt mig bara ta på mig ett par handskar.

Tittade upp på Constantin & sade, nu kommer vår son, tänk så fort det gått, för 40 min sedan var mamma här & gav dig godis & nu ska jag föda.

Han tittade på mig & sade, men va NU, du menar inte NU va? Det kan inte gå så här fort?

Constantin sprang snabbt iväg för att sätta på videokameran som han satte på ett stativ för att föreviga ögonblicket. Väl tillbaka bredvid min sida, höll han hårt i min hand & jag vill minnas att jag krystade tre gånger innan Matheus kom ut & lades uppe i min famn….

 

Att krysta ut Matheus var så enkelt & lätt i jämförelse med mina två tidigare förlossningar & jag är så innerligt glad & tacksam att jag fick uppleva en sådan här förlossning. Smärtan dom sista 40 min i förlossningen var olidlig, men hade jag där & då vetat om vad som hände, att jag gick från 4-5 cm till att ha min son på mitt bröst så hade jag nog klarat av smärtan lite lite bättre än vad jag gjorde där & då. Jag trodde det bara hade börjat & att jag skulle bli liggandes i dessa urkraftiga värkar i timmar. Nu förstår jag dock varför dom var så kraftfulla, det gick undan om man säger så.. Kroppen fick väl sig en rejäl chock!

 

Klockan 18:51 Tisdagen den 8 onde Maj föddes vårt lilla Penntroll!

Jag mådde oförskämt bra efteråt & kunde glädjas åt att min moderkaka kom ut, vilken den inte gjorde på varken Ellah eller Kidh & har i sin tur gjort att jag behövt opereras akut.

Det var skönt att slippa en operation som jag ändå någonstans var så himla inställd på. Jag kunde titta på Moderkakan för första gången & förundras över hur jäkla mäktig en graviditet ändå är. Tänk att han låg där inne & fick sin näring, vår son.i min mage!

 

Vi fick in vår gratulationsbricka med goda Smörgåsar & glas att skåla i och kände oss så berikade utav livet. Constantin mös & kunde inte släppa blicken från sin son.

En natt på BB så åkte vi sedan hem tidigt morgonen där på, redo för att ta hem vårt lilla knyte till sina syskon & starta ett liv tillsammans <3

 

Hoppas ni gillade min berättelse & har ni några frågor så besvarar jag dom gärna.

Gillade ni inlägget så får ni gärna trycka på hjärtat här nedan!.

Puss & kram