Har dom senaste dagarna mått superkonstigt rent känslomässigt & psykiskt.
Att livet är skört det vet jag! Förr tog jag nog livet lite föregivet, men sedan dagen jag sprang för mitt liv på Stranden i Thailand när jag flydde från Tsunamin & efter mina barn har kommit så är jag mer rädd om mitt liv & tar det absolut inte som en självklarhet längre…
I förra veckan fick jag reda på att min gamla klasskompis lämnat oss, efter sig lämnade han sin fru & fyraåriga dotter. Att Cancer kan drabba en så ung människa & inte ens ge honom en chans gör att jag blir gråtfärdig & så himla arg!
För snart två år sedan gick Ellahs klasskompis lillebror bort i samma sjukdom, den pojken skulle gått i samma klass som Kidh & pågrund av Cancern fick han inte ens uppleva en dag i skolmiljön. En dag som många små längtar efter..
Både min Farmor & Farfar lämnade oss pågrund av Cancer & jag känner att både sjukdomar & olyckor som innebär döden drabbat så många runt omkring, folk som man står nära men också folk som man inte känner så himla bra men som man ändå är bekant med & känner till & det gör ärligt talat att jag dom senaste dagarna känt en rädsla & en kraftig ångest..
Nästan som om jag bara väntar på vad som komma skall & det känns som om döden kryper sig nämre & nämre. Kan inte förklara känslorna i ord, & detta låter kanske jättekonstigt när jag skriver det?
Livet ska inte tas föregivet, somna aldrig osams, njut av dom stora, men likaväl dom små sakerna i livet. Stanna upp & se vad du har istället för vad du inte har, älska lite extra & dansa som om ingen ser dig, man vet aldrig när det är för sent <3
Har bokat träff med barnens Pappa, vi ska prata om hur allt skulle bli om något händer mig eller honom. Jag vill vara trygg i vad som kommer ske med barnen, hur deras framtid kommer att se ut & veta att vi gjort allt vi kan för att dom får den fortsatta trygghet som dom förtjänar..
Känns olustigt att jag dragit det så långt att jag bokat en träff över detta samtalsämne när något egentligen inte hänt mig, men i och med allt som hänt senaste tiden & speciell med min oro jag känt senaste tiden ,så vet man aldrig & jag vill vara trygg!
Hur känner du kring rädslan över att något ska drabba dig, eller någon i din familj?Har du någon gång haft den där ångesten som jag tycks känt dom senaste dagarna?
Är du separerad med ditt/dina barns förälder? Har ni pratat om något sånt här tillsammans? !
Ta hand om dig, lova mig det!
Puss & Kram
På ett sätt känner jag igen mig, på ett annat sätt inte. Går själv igenom en cancer-resa precis nu. Inte hade jag trott att det skulle bli när jag fyllde 30, vid 80 hade jag nog haft lättare att acceptera det. Många dagar och nätter har kantats av ångest. Nu har jag kommit till insikt med att det endast kommer att äta upp mig. Jag lever varje dag för vad den är, tar tillvara på de små sakerna som sätter guldkant. Med tiden har jag insett att jag inte är rädd för att dö – jag är rädd för att inte få leva. Det finns så mkt jag vill se, uppleva. Få skaffa barn, se dem växa upp. Se mina vänners barn växa upp. Gifta mig, skratta tills magen värker och gråta så en fulsnörvlar mot en trygg axel. Men säger som du – ta inget för givet. Och försök att släppa ”panik-tankarna”, för då tar det över allt. Stor kram! ❤️
Usch jag förstår din ångest. Jag är likadan, Har mycket ångest och oro över tankar om sjukdomar och olyckor. T ex vad gör jag om det drabbar nått utav barnen, eller mig eller min man. Vi har haft några nära som gått igenom cancer men som det tack och lov det här gått bra för, men oron och ångesten finns ständigt där. Jag tycker att det har blivit värre och värre för varje barn jag fått (har 3 st) skit jobbigt! Jag brukar försöka intala mig att jag måste leva i nuet och inte efter tänk om? Hoppas att din oro blir bättre snart! Kram
Jag är mest rädd för vem som ska ta hand om mina barn (12 & 9 år) om vi skulle dö båda två. Både mina och barnens föräldrar är gamla och jag vet inte om dom skulle orka 2 barn på heltid. Självklart skulle dom nog försöka. Men känslan att det blir på tvång är inge skoj.
Vi båda har syskon också men vet inte om någon av dom är ett riktigt bra alternativ.
Grubblat länge på detta och har inget bra svar. Tyvärr ?
Har gjort i ordning ett dokument med alla mina bankuppgifter, lösenord, försäkringsbolag, abbonemang, telnr till arbetsgivare. Helt sjukt egentligen men vill underlätta om olyckan är framme.
Jag är en 5 barns mamma som tyvärr fick en neurologisk sjukdom för några år sedan. Den är jag inte så rädd för,har lärt mig hälft att leva med den och vet att den inte är dödlig. Jag har min man så det är det ingen fråga om vart barnen skulle ta vägen. Men på sistone har det varit så mycket sjukdomar och dödsfall runtom att jag själv märker att jag har fått en konstigt oro i mig. Samt att saker har gått så bra på sistone i vår familj så jag märker att jag går runt och väntar på smällen. Det är väldigt jobbigt och jag vet inte riktigt hur man ska bli av med den. Så ja jag förstår dig och det är inte lätt. Många styrkekramar från mig.
Vi har diskuterat mycket kring detta ämnet, framförallt jag… Jag vill ju ha allt klart om något händer!…
Till att börja med så har vi bokat borglig vigsel nästa vecka bara för trygghetens skull OM något händer. Pappan skulle klara sig ekonomiskt utan problem, men jag skulle inte klara av boendet om något hände honom, inte heller att köpa ut barnen eller liknande. Så för allas säkerhet börjar vi med äktenskapet.
(Hade ju självklart velat ha en stort pampigt bröllop men det vägrar han och ekonomin finns inte nu när jag är hemma med minstingen)
Sen så har vi startat sparkonton i barnens namn, för barnen, så om nägot händer oss så är sparpengarna låsta till barnen.. Så det inte blir att vi tvingas ta barnens sparpengar om nägot händer den ene eller den andre.
Sen har vi pratat med egentligen min vännina. Men hennes partner och min sambo kommer bra överens, deras barn o våra barn är super tajta… så dem kommer bli tillfrågade först om vårdnad för våra barn. Efter dem är det min absolut bästa vän.
Och kan ingen av dem, då är det min mamma som ska ha barnen. Skulle även det skita sig… ja då är det mina syskon som är på vänt.
Men vi har liksom gjort ordning en lååååång lista på ”turordningen” sen hoppas man ju aldrig att något ska hända så länge barnen är små! Men det är en viss trygghet att ha det ”uträtt” redan nu.
❤️
Men hur sjukt är inte detta, det var som att du satte ord på exakt varenda känsla och ångest jag upplever. Trodde jag var heeelt ensam om denna känsla och ångest!! (P.s har aldrig någonsin kommenterat ett blogginlägg men detta var så träffande)
En annan fråga.
Hur ofta äter M? O vad äter han? Ammar du? Eller ersättning?
Hur sover han på dagar/nätter?
Min son dog 5 veckor gammal. Följde din graviditet med M då jag plussade 26 augusti förra året. Så sånt osannolikt kan hända en. Ta verkligen inte en vardag med nära o kära för givet. Älska. Vårda och älska de man har nära så mkt man kan ❤️
Jag vill inte tro att det är sant! Finns inga ord som kan få dig att må bättre. Men jag vill att du ska veta att jag beklagar enormt mycket & jag sprider massa kärlek & tankar till dig/er <3
Får jag fråga hur du orkat att ta dig vidare i detta mörker? Massa Kramar
Tack så mycket. Ja hur gör man, var ju mitt första barn också så har inget annat. Dagarna går bara, sen tvingas man gå tillbaka till arbete o försöka hitta en vardag. Men det är mörkt. Har promenerat mycket. Finns stödgrupp på Facebook t.ex. psykologhjälp. Sen blir det ju en panikartad kamp för syskon så att man har skäl att leva igen. ❤️
Tack så mycket. Ja hur gör man, var ju mitt första barn också så har inget annat. Dagarna går bara, sen tvingas man gå tillbaka till arbete o försöka hitta en vardag. Men det är mörkt. Har promenerat mycket. Finns stödgrupp på Facebook t.ex. psykologhjälp. Sen blir det ju en panikartad kamp för syskon så att man har skäl att leva igen. ❤️
❤❤❤ till dig. Hoppas av hela mitt hjärta att du blir gravid snart med ett syskon
Känner igen den oron, är ensamstående med mina två och hade en jobbig period för ett tag sen att nåt skulle hända mig när vi är hemma tex, om jag skulle svimma, dö i sömnen!!? Och ingen finns där till hands för dem. Fruktsvanvärt 🙁 har inte haft nåt samtal med barnens pappa vad som skulle hända om nåt hände mig utan utgår från att han då såklart skulle ha dem 24/7. Försöker att inte tänka så :/
Här ser vår situation lite annorlunda ut. Jag vet att barnens pappa skulle ta dom 24/7, men Ellah har en önskan om något annat, att även mormor ska vara inblandad i henens boende situation, samt så har dom nu ett syskon med en annan Pappa som jag absolut inte vill dom ska tappa kontakten med om jag skulle försvinna.. Vill ha allt sådant klart <3 <3 <3