Therese Wickman

I och med den upplysta & viktiga kampanjen #metoo så tänkte jag åter igen dela med mig av det jobbigaste & naknaste inlägget jag någonsin delat med er..

Jag kan inte låta bli att bli arg, ledsen och fundersam över alla fall som just nu upptagas om alla kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade eller våldtagna. När ska det ske en förändring?

När ska kvinnor få sin rättvisa?

Flickor som mår dåligt, som klandrar sig själva, som blir illa behandlade och som tar modet till sig att stå upp för sig själv, som står upp för vad som är rätt och fel och tar sig kraft att anmäla. Man frågar sig varför?

Man undrar vad tjejerna får ut av att gå igenom förhör, jobbiga rättegångar, jobbiga minnen, spekulationer om och hur det egentligen gått till, folk som tvivlar pågrund av att mannen gått fri?

Ett offer ska få stöd, stöttning och få rättvisa men tyvärr ser det inte ut så i dom flesta fall!

Tjejen som förmodligen redan klandrar sig själv för att kanske ha druckit ett par glas för mycket, som klandrar sig själv för att kanske haft lite för kul på dansgolvet som sjukligt nog vrider ut och in på sig själv och letar fel trots att inget av det egentligen borde spelat någon roll, för inget av detta borde vara en förklaring till ett ofrivilligt samlag?

Bara tanken på dessa flickor, som pågrund av en våldtäkt gått sönder i bitar och som varje dag får jobba med att få ihop bit för bit och som förmodligen utåt sett håller skenet uppe.. För ser ingen hur trasig du är, så   frågar heller ingen hur du egentligen mår. Du slipper dra upp det till ytan, du slipper få fasaden rasad och du kan fortsätta minnas endast i dina mardrömmar på natten..

Så många kvinnor, så många offer i Sverige som inte får sin rättvisa?

När och kommer det någonsin ske en förändring?

Det här kan vara det svåraste, jobbigaste och mest skrämmande inlägg jag delar med mig av. En av dom kvinnorna, en av dom tjejerna som legat vaken på nätterna, som klandrat sig själv för att ha druckit för mycket alkohol just på den festen, som klandrat sig själv för att inte ha vaknat när dörren öppnats in till sovrummet, som klandrat sig själv för att inte ha vaknat när en man påbörjat ett samlag med dig, den tjejen, den kvinnan är jag….

Jag mår illa bara jag skriver detta, så mycket jag hållit inom mig, så hård fasad jag valt att hålla utåt för omgivningen och för er, bara för att orka med livet……

Nu fyra år senare, känner jag mig stark nog att dela med mig av min historia! Känner att det är rätt tid i och med allt som just nu cirkulerar i media med alla män som går fria efter en våldtäkt. När ska kvinnan få känna sig fri?

Jag vill inte skämmas längre jag vill inte behöva känna mig rädd, rädd för vilka ord eller kräkningar jag kan få genom att stå upp för sig själv. Jag vet att många där ute sitter i samma båt, vi kan ro den tillsammans!

Längst den här vägen, på den här resan, från den natten jag vaknade upp av att en man kysste mig i nacken och hade aktivt samlag med mig, till chocken, till anmälan , till förhören, till Rättegång på den resan har jag tappat mig själv flera gånger, tappat tron på mänskligheten, fått utstå kränkningar, folk som spekulerar i vad som verkligen hände , blivit sviken,  men framförallt blivit sviken av Sveriges lagar och stiftelser.

Det gick så långt att jag log i kameran, lade ut för vänner, för er att allt var bra, men sanningen var att jag varje morgon innan jag tog kraft att kliva upp låg i flera månaders tid, varje morgon och tittade upp mot kroken i taket och fantiserade om att jag hängde där..

Under den perioden gjorde det vansinnigt ont att leva. Jag kände mig smutsig, kände mig kränkt, kände mig framförallt sviken av människor, människor som förmodligen inte förstod vad dom gjorde mot mig och hur dom egentligen fick mig att må . Hur dom fick mig att känna att  jag inte var något värd!

Mina barn, mina vackra bedårande ungar var och är min räddning i allt. Det var för dom jag krigade och tanken slog mig att utan mig, vem skulle dom då ha som trygghet i livet?  Jag valde att inte svika , inte svika dom så som jag kände mig sviken. Valde under den jobbigaste tiden att se på mig själv ur mina barns ögon.

Jag borde hata honom, enbart honom som tog en så stor del av mig, men så många gånger som jag i stället klandrat mig själv för att ha varit för full, för full för att inte vaknat när han öppnat dörren, för berusad för att inte vakna när han dragit ner mina trosor, så berusad att jag inte vaknat förens jag känt  hur någon stönar, kysser mig i nacken och har sitt kön inne i mig….

Har hatat honom , har hatat honom för vad han gjort, hatat honom för att han medvetet suttit och ”planerat” att gå in och krypa ner hos mig, har även hatat mig själv, har hatat att jag känner skuld för att ha varit berusad, hatat att jag känner skuld till att kanske varit för glad och kanske att någon upplevt mig flirtig på dansgolvet.

Men framförallt har jag hatat lagarna, lagarna som fått mig att trycka ner mig själv, som så många andra tjejer och kvinnor gör!

I en situation som denna så var det inte självklart att jag skulle anmäla, jag var rädd, chockad och jag tänkte om min anmälan verkligen skulle göra skillnad ( då man hör om alla som får gå fria) och framförallt tänkte jag på min vän med sambo , som skulle hamna i en obekväm situationen där dom var vänner/bekanta med oss båda i fallet…

Jag blundade, jag blundade hårt och hoppades på att detta var en mardröm,  Men timmarna gick och det gick inte att glömma hur mycket jag än ville, hur hårt jag än blundade. Om jag inte stod upp för mig själv om vad som faktiskt är rätt eller fel, hur ska jag då kunna skydda min dotter och få henne till att förstå detta?? Det var Ellah, min dotter och min kärlek till henne som gav mig styrkan att faktiskt anmäla och göra det rätta! Jag hade inte kunnat se henne i ögonen annars…

Det väntades långa förhör, en lång väntan på rättegången som sen blev av och som väckte väldigt många jobbiga minnen till liv. Jag vill minnas att jag nästintill grät igenom hela min berättelse i rättssalen.

Jag fick sitta öga mot öga mot mannen i rättssalen, fick ta emot frågor från hans advokat som:

Vad hade du på dig på kvällen, hur mycket hade du druckit, hur dansade du under kvällen, vad bråkade du och din pojkvän om under kvällen innan han valde att lämna festen, har du någon gång varit otrogen ? 

Av dessa frågor, att behöva besvara något som egentligen inte skulle ha någon betydelse i fallet fick mig att känna mig som världens smutsigaste människa. Jag kände mig så förminskad och så fruktansvärt  förödmjukad, så liten på jorden!

Rättegången gick mot sitt slut och han dömdes till 2.5 år fängelse då dom ansåg han gjort detta utom rimliga tvivel och med uppsåt. För en kort stund, kände jag lite hopp om livet igen. Jag kände mig lite lättare!

Det kom en dag, en tid då han lämnat in för överklagan till hovrätten. Till den dagen var kommen, till dagen för en ny rättegång så fick jag utstå hot från hans vänner,  fick höra ord som: han förtjänar inte 2,5 år i fängelse, in och ut i 2 minuter är ingen våldtäkt, han är en snäll själ som inte menat något illa.

Jag sökte kraft och styrka hos mina barn och min familj vid den tidpunkten. Jag kände mig rädd, kränkt och väldigt liten,  men ville någonstans vara stark och behålla skenet utåt. Han eller dom skulle inte få förstöra att jag slutade leva, och stängde in mig i hemmet.  Han hade redan tagit så mycket från mig att den biten skulle han bara inte få ta, hur jobbigt det än må vara!

Dagen för överklagan kom och Hovrätten stod fast vid att min berättelse var mer trovärdig än mannens och att våldtäkten med största sannolikhet har ägt rum, men att det inte fanns tillräcklig med bevisning för händelsen så mannen släpptes fri..

Han släpptes fri från alla anklagelser och fick inte ens betala ett skadestånd? Det jag hört nu efteråt är att han har kunnat ansökt om pengar då han suttit häktat i några månader. Han får alltså pengar, gå fri medan jag inte ens fick betald psykologtid genom försäkringarna då dom inte gäller så länge han blev friad.

Snälla säg mig. Varför ska vi lära kvinnor att stå upp för sig själva, göra en anmälan om ändå inte Sveriges egna lagar kan stå upp och hjälpa!??

Hur kan en man bli dömd till 2,5 års fängelse för att sedan bli friad då ord står mot ord. Hur ska man som kvinna kunna få rättvisa, hur ska man som kvinna kunna känna sig säker?  Ska man alltid ha någon med sig eller ha en kamera uppsatt överallt utfall att, utfall att en man inte kan hålla fingrarna i styr? Är det kvinnans ansvar när problemet egentligen ligger hos männen?

Idag tre år senare går jag hos en psykolog, idag börjar jag känna mig starkare och har framförallt så har jag valt att leva.  Jag tänker inte sitta instängd och gömma mig.  Men fortfarande trots att jag är bestämd så hamnar jag i jobbiga och olustiga situationer…

En blick, en blick på stan kan få mig att vilja krypa ur skinnet och gömma mig, en blick från en främmande person kan få mitt hjärta att rusa och jag blir svettig.. Tänk om den blicken, tänk om den blicken var i från någon av hans vänner, eller den lilla procenten som kanske tvivlar på att detta hänt då mannen trots allt gick ”fri”.? Tänk om den blicken var från någon som tycker jag förtjänat det som hänt på grund av mitt rykte som partypingla som tonåring?

Går inte en dag, trots tre år senare utan att jag blir påmind av händelsen eller det jag blev utsatt för under den känsliga tiden runt om, och det får mig att inse att väldigt få kan förstå vad en sådan här händelse gör med än och trots att man väljer att le och trots att man väljer att leva och låsas som om allting är bra så är man skadad på insidan, förmodligen för resten av livet.

Under dessa år, speciellt tiden under rättegångarna fick jag höra ord från vissa trångsynta män ( vänner till honom) att jag borde skjutit detta under mattan och att jag bara skulle köpt att mannen blev lite myssugen och att jag inte borde gjort en anmälan av det. Enligt dom var han en oskyldig själ som handlade klumpigt och  i deras ögon var detta ingen våldtäkt som förtjänades ett straff.!

 Dessa män borde få upp ögonen för att dom flesta våldtäkter kanske inte går till så som många filmer framhäver det som ,där kvinnan blir nerslagen på stan eller hotad till livet med en kniv.

Oavsett vart, när eller hur en våldtäkt gått till så kvarstår fakta att en våldtäkt en våldtäkt !

Visste du att dom vanligaste våldtäkterna sker i hemmet, hos en vän , av en vän, eller på en fest, där mannen passar på att utnyttja medan kvinnan oftast är berusad eller sovandes.. !??

I mitt fall var det av en man jag tidigare aldrig träffat,  på en hemmafest hos min dåvarande vän…

När ska vi slippa försvara oss för vad vi blivit utsatta för och när ska vi få den hjälp och stöttning vi behöver och framförallt, när ska dessa män få sluta gå fria?

Puss & Kram