Hej vännen!
Hade du en fin Midsommarhelg?
Här hemma passar jag på att njuta av lugnet och få lite jobb gjort med Älskadeungarmåssan medan barnen är på sin Fotbollskola.
Desto äldre barnen blir desto otillräckligare tycks jag känna mig? Har jag för stora krav på mig som förälder? Har som ni vet inte mått riktigt bra dom senaste veckorna och det gör att andra tankar och känslor dyker upp som man annars kanske inte funderar så mycket över och man sköljs plötsligt över av en våg med olika känslor att man inte riktigt vet vad man känner för något längre? Ni vet känslan av att vara en trasig själ?
Det jag fokuserar på just nu är att ta mig upp på morgonen och vara den bästa mamman jag kan för mina barn, se till att få jobbet gjort och att inte bryta ihop. För vem ska jag bryta ihop hos? Och ska jag vara ärlig så är jag rädd för att bryta ihop , rädd för hur det skulle bli? Skulle jag kunna resa mig igen?
Det kan vara ensamt att leva ”själv” och sakna den där trygga och omhändertagande famnen att kunna gråta ut hos ,för att sen resa sig och bli starkare igen? Ni vet någon att komma hem och skratta med, någon som lyssnar när man går igenom en jobbig stund i livet? I bland är det bara enormt tufft att behöva vara stark och klara av allt ensam, speciellt vid en tid som denna.
Just nu känner jag att jag sväljer alla känslor, och har så gjort förmodligen en längre period?
Försöker lägga alla tankar åt sidan, men det gör att jag börjar känna mig som en vattenfylld kastrull som är väldigt nära på att koka över. Ni vet när det briser totalt och någon gång måste alla känslor över allt som hänt senaste åren bara få komma ut.. Jag väntar och försöker hålla ut fram till min psykologtid, men September känns så långt bort?
Nej nu ska jag inte babbla på om mitt skit längre. Men tack för att du lyssnade 😉
På Torsdag har jag iallfall fått tid till Röntgen. Självklart oroar jag mig, mycket pågrund av att jag tycks ärva detta elände från min mamma som redan vid 38 års ålder fick operera bort båda äggstockarna. Men försöker i ärlighetens namn inte måla upp något utan får ta det lite som det kommer. Får invänta provsvar innan jag vet vad jag har att bolla med, förhoppningsvis ingenting 🙂
Tänk att man som förälder kan känna sig så extremt trött, men samtidigt så fylld av kraft ? Mina barn är min räddning i allt.! Hur trött man än må vara som mamma i bland så hade jag aldrig på jorden önskat något annat! Vad är värdefullare än att få finnas vid deras sida genom allt?
Ha en underbar dag!
Puss och Kram
Så sorgligt att man ska behöva vänta så himla länge. Håll ut. Terapi är världsjobbigt, men så värt! <3
Jag tycker att du verkar vara enormt stark, har tänkt på det många gånger när jag läser din blogg. Dels att du verkar ha sån energi över till dina barn och allt du tar dig an, men även att du är så öppen och vågar berätta när du har motgångar. Jag hoppas att du får en bra psykolog att prata ut hos, skönt med någon professionell som kan ge råd och lyssna. Håller tummar och tår att resultaten från röntgen är goda nyheter!
Kram❤️
Fastande för den här meningen:
”Det kan vara ensamt att leva ”själv” och sakna den där trygga och omhändertagande famnen att kunna gråta ut hos, för att sen resa sig och bli starkare igen? Ni vet någon att komma hem och skratta med, någon som lyssnar när man går igenom en jobbig stund i livet? I bland är det bara enormt tufft att behöva vara stark och klara av allt ensam, speciellt vid en tid som denna.”
För precis så känner jag med. Tack för ett mycket fint inlägg!
Skickar många varma kramar till dig ♥