Therese Wickman

Halloj vännen min. Har du haft en bra vecka?

Jag och barnen kom hem idag från en helt underbar vecka på alla sett och vis. Den kommande veckan är väl inte lika lockande. Lämnade barnen hos sin Pappa idag och för mig väntas jobb hela veckan :/ Tur jag kan blunda och drömma mig tillbaka på denna helt ljuvliga veckan 🙂

Barnen kommer det nog inte gå någon nöd på. Dom skulle åka på en minisemster till Västkusten, igen 😉

Har fått en hel del frågor om hur allt egentligen hör ihop och om mina barn har samma Pappa!??

JA, mina barn har samma Pappa. Vi har känt varandra sedan vi var vid 13 års åldern, då vi hamnade på samma fester, discon osv när vi var yngre 😉

Vi blev ett par efter att ha flirtat med varandra en hel sommar när vi träffats ute på krogen. Vi var ganska unga och efter några månader flyttade vi ihop. Tror vi var 21 när vi träffades, Pappan då bara 20 år..

Efter endast 9 månader boendes tillsammans blev jag gravid med Ellah, kort efter att jag fick henne (6 veckor gammal) , lämnade pappan mig. Hela min värld raserades, men jag växte mig starkare genom att ensam ta hand om Ellah och ge henne den trygghet och närhet vi fann hos varandra. Hon var lite av min räddning 😉

6 månader ifrån varandra kom han tillbaka och ville ha ett liv med oss, mig och Ellah. Jag ville så gärna att det skulle fungera, att vi skulle vara den där familjen. Jag tvekade inte ens, utan sade Ja direkt och samma dag flyttade han hem till oss igen! .Vi hade ett underbart år tillsammans och på hans insiativ valde vi att skaffa ett barn till. Våran älskade Kidh. Hur det gick sedan, att han åter igen lämnade mig när Kidh var 5 månader vet ni ju redan”?

Med facit i hand är vi på tok för olika och är fortfarande. Vi ser saker ur helt olika ögon och prioriterar totalt olika!  Men kärlek kan få en att bli blind. Få en att tro och hoppas att allt kommer bli bra. Att jag också är värd att älskas. Att han skulle få upp ögonen för att jag, vi, våran familj var viktig!

Helt enkelt var vi inte rätt för varandra. Hur arg, ledsen och frustrerad jag än varit på honom så kan jag inte ångra våra år tillsammans. För då skulle jag ångra det finaste jag har, Ellah och Kidh <3

Tar istället med mig detta som än lärdom och vet med säkerhet att det är oerhört viktigt att lyssna på magkänslan och att inte låta kärleken förblinda än allt för mycket! Med facit i hand om jag tänker efter, på djupet, så kände jag att jag ensam ville detta!. Att jag nånstans visste att han inte ville ha mig, inte på samma sett som jag ville ha honom. Han hade inte samma syn och drömmar på framtiden som jag. Men trots det, så blundade jag och hoppades att han nångång skulle vilja lika mycket som jag, att han skulle älska mig lika innerligt som jag älskade honom!!

Någon som förstår känslan och tankarna?

Idag finns inga känslor över huvudtaget till honom, och efter alla våra tjafs känns det som om jag aldrig haft det. Jag minns dom inte ens!

Jag respekterar honom och försöker för barnens skull ha en fin kontakt med honom. Vi har ju trots allt 2 fantastiska ungar tillsammans som vi i minst 15 år till måste göra det bästa för..

Ibland funkar det bra, ibland funkar det inte alls!!

Man är fasen starkare än vad man tror. Kan bli SÅ jäkla förbannad när jag får höra : Det som inte dödar dig stärker dig. Det är inte det man vill höra när man går igenom sina tuffaste tider. Men såhär, när saker oting lagt sig en smula så håller jag med!!

Puss och kram älskade vän <3